GLADPOP. Jag uppskattar verkligen delar av Pernilla Wahlgrens artisteri, exempelvis debutalbumet från 1985 och den senare singeln "Cest demon". Därför gillade jag iden med en ny popplatta, men det räcker inte med en riktigt bra röst och ett par refränger som sticker ut. Retro-stänkaren "Bridge to his heart" klibbar fast och "Til’ the end of time" är en potentiell schlagerkandidat medan titelspåret för tankarna till Stock/Aitken/Watermans 80-tal. I övrigt känns de flesta låtarna utslätat "brödskrivna" och i fråga om produktion är ambitionsnivån låg. I "Crashed and burned" blir Wahlgren en light-version av polaren Charlotte Perrelli och "Come inside my world" låter som någonting som Jessica Folcker kasserade inför sin debut. "Beautiful day" är en tunn historia. Tyvärr. Den här rösten har mycket kvar att ge, men bättre material och bollplank behövs.
