Ondskefull gympa
Högst upp på min lista över odiösa idrottsaktiviteter som jag föraktar återfinns fotboll. Denna djävulens tortyr har enbart resulterat i plågsamma minnen för mig som sträcker sig ända tillbaka till lågstadiet. Min dåvarande skola levde kvar i en 1800-talsaktig mentalitet och hade fortfarande kvar systemet där två personer fick välja vilka spelare de ville ha i sina respektive lag och då blev jag ständigt vald sist.
På mellanstadiet var det läraren som ordnade lagen, men mitt lidande lindrades inte det minsta. Klassen hade då startat en slags byteshandel där de helt öppet sa att jag var lika stark som två grässtrån och att de mer än gärna ville byta bort mig mot klassens stjärna. Sådant glömmer man inte så lätt. Varje gång min hurtiga gympalärare kommer med sin visselpipa och en fotboll återkommer alla minnen från gympalektioner med mina tidigare klasser där vinsten av fotbollsmatcherna var det enda som betydde något. Att lagmedlemmarna blev kränkta, sårade eller rentav skadade var oväsentligt. Jag anar framtida moderater i dessa människor.
Kraven på killars prestationer är traditionellt större som ett avtryck av könsrollerna. Följden blir därefter att kombinationen mellan att vara kille och usel på idrott inte kan bli annat än bekymmersam. Min ångest i detta fall förstärks också av att alla andra killar i min klass är värsta atleterna och sen kommer jag där som det svarta fåret och råkar träffa mig själv i huvudet med slagträet på brännbollen istället för att träffa bollen.
Skridskor är något som även det aldrig har resulterat i något annat än fasa för mig. Ska jag ge klassen roliga timmen när jag krampaktigt håller mig i sargen och är livrädd för alla hånleende människor som susar förbi i 200 km i timmen och ger mig en knuff i förbifarten? Nej tack. Härmed strejkar jag för evigt från alla framtida gympalektioner som innefattar skridskor.
Med ett leende på läpparna ska jag dö i förtid helt benskör. Men aldrig någonsin kommer ni att hitta mig i en ishall. Lev väl.
Så jobbar vi med nyheter