Området - årets stora stjärna

Folket tyckte. Ledningen lydde. Det gamla festivalområdet är tillbaka. Tackar vi särskilt för. Fjolårets avlångt heltrista nytänk hade förmodligen fördelar ur trängsel-, odör- och städaspekter, men hallå, mysfaktorn försvann helt. Folk älskar att gå runt, men knappast fram och tillbaka. Piteå måste ha en av landets bättre stadskärnor för en stadsfest. Kvarterens storlek, gatornas bredd, lite kuperat och två torg. Sounds-Maja, Lill-Babs och Ola Salo får ursäkta. Området är årets stora stjärna.

När det gäller artistutbud är fjolårets fredagskväll med Carola, Thåström och Håkan Hellström nästan omöjlig att slå på fingrarna. Man kan förstås önska sig både Uggla och Philipsson och Winnerbäck och Lundell och .., men ingen av dem turnerar i år. Sett till vilka akter som kuskar runt har Piteå dansar och ler lyckats rätt bra. Däremot saknar jag Säkert!, det vill säga Annika "Hello Saferide" Norlin som gjort en nästan onödigt bra popplatta på svenska.

Artister ja. Jag jämför dem gärna med lockvaror i ett varuhus. Det må vara pallpriset på bälteskuddar som drar in dig, men väl på plats kan det bli både doftgranar, vax och rattmuff som hamnar i kundvagnen.

På samma sätt är det med artisterna på en festival. Det är kanske The Ark som ska motivera biljettpriset och borga för kvalite, men i stället kan det hända att du går hem med en fantastisk upplevelse av ett coverband skanderades "Hit me baby, one more time" eller blir sittande en hel kväll i ett öltält med en vän från förr. Nåja, var och en får bli salig på sitt sätt.

Årets stora nyhet är Krokodiltorget. Torsdagens countryfestival i miniatyr kan bli någonting i, ehh, hästväg och torgprogrammet ser överlag ut att tillföra en del godis för en mogen publik. Jag säger bara Sanna Carlstedt. Missa inte!

Mest ser jag dock fram emot The Merrymakers återkomst - ett av inslagen på Pite-temat. Andra som ska sätta prägel är Euskefeurat, Nicolai Dunger och countrysjungande - jo, faktiskt - Lennart Jähkel. Och då har jag inte nämnt årets konferencier Pite-Patrik, ett, tror jag, lysande grepp. Ryktet säger att det är Randy-Stefan som stått modell. Nja, jag är skeptisk.

Piteå. Älskar stan i all dess litenhet, men visst, för den som haft en tuff natt är Storgatan inget kul promenadstråk. "Hej, hej, hej-hej ..." som ett mantra, och så vill man bara försvinna från jordens yta.

Piteå. Världsmetropol för en del. En svensk småstad säger jag. Knappast bättre än andra. Inte är den så där makalöst vacker heller med en fabrik mitt i idyllen. Norrtälje, någon? Då kan vi börja snacka.

"Vi ska bli bäst på att säga välkommen", har stans store pr-profil sagt. Där har vi någonting värt att sträva efter. Jag försöker tänka på det när norrmännen vevar ner sidorutan och frågar efter vägen in till "byn".

Piteå. Självgodhetens Mekka eller ett skönt ställe som kanske till och med kan förtjäna epitetet Norrlands riviera? Vilket det blir kommer an på oss själva. Välkommen är ett bra ord. Vi börjar där.