Omöjlig att inte älska
Konsert: Wendy McNeillPlats: Krokodil, PiteåLängd: 67 minuterPublik: Runt 50 fans.E KONSERT
Då skrev jag att manegen var krattad för återbesök och nu var hon alltså tillbaka.
Rimligtvis borde alla de som var på plats förra gången dyka upp igen och ta både polare och svärmödrar med sig. Riktigt så god är uppslutningen inte, men applåderna är milt uttryckt hjärtliga.
Fattas bara annat. McNeill är en uttrycksfull scenpersonlighet med stort hjärta, stor musikalitet och helrätt röst för sitt sammanhang. I ett par låtar kommer hela hennes omfång till sin fulla rätt och klangen där i toppen av registret är bara sååå snygg, för att inte tala om den suveräna tajming som genomsyrar hela konserten. "Hon är onödigt bra", som fotograf Lundberg uttrycker det.
Gång på gång berättar hon hur kul det är att spela live, men orden är överflödiga. Vi översköljs av värme från scenen medan hon växlar mellan gitarr och dragspel, mellan naken relationstext och mustig reseskildring.
Precis som sist använder hon sig på väl valda ställen av modern teknik för att spela in sig själv i lager på lager-metod för att sedan sjunga stämmor med sin egen röst.
Hypnotiska "When the letter came" (en av de starkaste stunderna på nya albumet "The wonder show" som släpps i dagarna) känns igen sedan sist och här finns mer att glädjas åt. "Such a common bird" från Ane Bruns duettplatta exempelvis, eller den lite sorgsna "Beyond longing is laughter" med rejäl pondus i det enkla men effektiva gitarrkompet och så extranumret "The sparrow" som handlar om Edith Piaf.
"I’m such a magpie", sjunger Wendy McNeill i "Restless". Men ingen av oss skulle komma på att kalla henne skata.
Som jag ser det är hon omöjlig att inte älska. Inte ens det faktum att min cykel stals - ett arv efter farfar som trampats till många konserter - under denna timme kan dämpa min entusiasm i skrivandets stund.
Så jobbar vi med nyheter