Så blev dock fallet när liberalen Nils Edén år 1917 sedan högerregeringen fallit, och efter andra regeringsbildares misslyckade turer, anmodades av kung Gustaf V att få fram en regeringsduglig regering. Den blev sammansatt med liberaler och socialdemokrater.
Kungen försökte dock in i det längsta sätta sig emot. Bland annat deklarerade Gustaf V till en början att valet av utrikesminister skulle godkännas av honom. Framförallt med oro för en eventuell brytning med Tyskland. Kungen försäkrade sig även om högerns stöd om något sådant skulle inträffa.
Men Edén fick dock igenom sina krav, där ingen konungslig inblandning skulle ske.
Edén valde advokaten och riksdagsmannen Eliel Löfgren till justitieminister, som dessförinnan varit anställd vid N. Setterwalls advokatbyrå i Stockholm och sedan blivit delägare i byrån.
Löfgren visade sig också vara en kraftfull minister. Till hans arbetsuppgifter hörde bland annat författningsreformerna, med kommunala rösträttsreformen och kvinnorösträtten.
Löfgren genomförde också betydande reformer vad gäller familjerätten och straffrätten. Här handlade det om fri rättegång för obemedlade och rättegångsbiträde åt häktad, nya giftermålsbalken och lagen om litterär äganderätt. Dessutom genomfördes en omstridd vattenrättsfråga kompletterad med frågor om flottled och flottning,
När edénska ministären upplöstes i mars 1920 återgick Löfgren till sin advokatverksamhet. När frisinnade landsföreningens sprängdes 1923 fanns Löfgren med vid bildandet av Sveriges liberala parti, vars ledare han också blev till 1930.
Ekman medverkade dessförinnan till socialdemokratiska regeringars fall: Brantings 1923 och Sandlers 1926, men också högerregeringen Lindmans fall 1930.
Han var även drivande kraft bakom liberala samlingspartiets sprängning 1923, vilket förde med sig att Ekman blev ledare för det nybildade Frisinnade folkpartiet. Efter regeringen Sandlers fall 1926 blev Ekman statsminister första gången.
Löfgren återkom till riksdagen 1929 som representant i första kammaren och tillhörde denna fram till 1937 då han begärde att få sluta på grund av åldersskäl. 1930-1934 var Löfgren ordförande i liberala partiets riksdagsgrupp.
Bland de många uppdrag han beklädde genom åren kan nämnas att han var delegat i Nationernas Förbunds förbundssamling 1921-28, var sakkunnig inom utrikesdepartementet 1924-26 och underhandlade för avslutande av ett handelsavtal med Sovjetunionen 1925. Till de internationella uppdragen hörde att vara vice ordförande i Svenska delegationen till nedrustningskonferensen 1932.
Löfgren blev 1930 ordförande i kommissionen för utredning av rätten till Klagomuren i Jerusalem.
Han var ledamot av den 1931 tillsatta Ådalskommittén och deltog mot slutet av sitt liv med stor kraft i hjälparbetet för flyktningar. Löfgren var dessutom 1937-40 ordförande i Sveriges advokatsamfund
Han har också författarskap bakom sig med bland annat den kriminalhistoriska studien "Klockorna i Östervåla"
År 1909 gifte han sig med med författarinnan Maria Leche (1878-1966). Eliel Löfgren dog den 8 april 1940 i Stockholm.
Tidigare avsnitt om historiska riksdagsmän: 11/1,16/1,18/1, 21/1, 23/1, 29/1, 30/1 och 1/2