Ojämnt program med härliga Kitto
Konsert: Kitto Plats: Piteå Stadshotell Längd: 39 + 63 minuter Publik: Liten men entusiastisk
Den Stockholmsbaserade australiensiskan tar av sig skorna och tänder rökelse på scenen som är dekorerad med bland annat näckrosor i plast och ett stort baner med tryck från någon urbefolkningsstam. Vitt linne, trasiga jeans, häftiga biceps och en så fluffig kalufs att Joey Tempest blivit grön av avund om året varit 1986. Hela uppenbarelsen andas rockattityd och lägg därtill en rivig röst att bli avundsjuk på, vare sig man är kvinna eller man. Hon är väl närmast tenor till omfånget och den klädsamma naturliga hes-
heten tillsammans med ett fysiskt engagemang gör henne till rena urkraften.
En klen lyssnarskara har slutit upp, men här finns några riktiga entusiaster. Den ludne från Piteå som har alla hennes plattor, signerade och allt, Bodensaren som ser henne för fjärde gången och ett sällskap med vunna fans från besöken på Flakasands musikfest. Hon är bland vänner. Tack och lov. Publiken är liten, men de flesta stannar trots att klockan närmar sig två när allt är över.
Att det här är den andra spelningen någonsin med den här sättningen märks rakt inte. Jag förstår inte riktigt var det där med countryinfluenserna i marknadsföringen av konserten kommer ifrån. Det handlar om rak rock, tydligt influerad av 90-talets grungevåg, men något nättare till karaktären. Ibland lite mer "garagigt" rå, ibland med ett uns av Zeppelins akustiska sida, men ofta är det de tunga Seattle-banden man tänker på.
Samspelet mellan gitarrerna kan väl knappast vara bättre. En Gibson Les Paul behandlas med tacksamt "häng" av Pontus Andersson, medan Kitto själv spelar akustisk med tillbehör.Förmodligen är det här första gången jag hör någon använda en wah-wah-pedal till akustisk gitarr.
Showande Robert Bäck har förmodligen Eric Singer, Tommy Lee och Vikki Foxx bland sina favorittrummisar. Hur som helst tillhör han den skara yviga batterister som ser ut att göra fler fills och anslag än de faktiskt gör. Snyggt, stadigt och aldrig för pråligt. Anders "Molle" Molin lär ha turnerat med halva Sverigeeliten och det märks. Både insatsen och attityden stavas rutin, även om han rent visuellt inte gör många knop.
Låtmaterialet haltar en aning, men bland standardrockarna glimtar en och annan pärla fram. Aktuella, tillbakalutade "Immune", nyansrika rocknumret "Craving" (enordstitlar,
grunge var det här!), den vräkiga, men välarrangerade "Girl who said no" hör till hennes bättre. En generell reflektion är att allting låter så mycket mustigare, tuffare och, tja, bättre live än på de studioninspelningar jag hört med henne.
Hon kastar in några Janis Joplin-nummer, men känns aldrig som en imitatör. "Mercedes-Benz" får vi till exempel höra i både en groovetung version och en avslutande a capella på klassiskt vis. Allt med den äran. Bland kvällens covers måste vi också nämnas en uppsluppen "Rebel rebel" (David Bowie) och, föga förvånande men ack så kul, "Plush" (Stone Temple Pilots) i en stilriktig version.
Band- och artistmässigt är det en klanderfri spelning, men setlistan - om än väl avvägd mellan eget och andras material - kan stramas upp.
Så jobbar vi med nyheter