Ojämn tonkonst med Schultz
Konsert: Max Schultz band Plats: Jazz i Piteå, Valdino Längd: 51 + 39 minuter + extranummer Publik: 70-talet jazzvänner. Åldersblandat
Att senaste albumet heter "Max Schultz plays Coltrane" märks inte. I stället lutar sig mannen med Peter Stormare-frisyren och hans band till stor del mot 2006 års skiva, "Sudden eternity", som jag måste inhandla. Där är manskapet för övrigt detsamma som på denna turné.
Tempo och temperament skruvas aldrig riktigt upp och det vore lögn att säga att bandet når de där gemensamma urladdningarna som orsakar jublande susningar genom publiken. Nej, det är en ofta finlemmad upplevelse vi får ta del av. Ungefär hälften av låtarna är stillsamma kompositioner där Schultz använder sig av akustisk gitarr. I låtar som de två inledande "Harvest" och "Clean shirt" finns utmärkta teman med klassiker-kvalité ( ibland återkommande som snygga fragment under solopartierna) och en genomsyrande anda som känns väldigt svensk. Här pratar vi om långsamt tempo och låtar på 15 minuter vardera, men trots detta håller bandet intresset uppe och det populära jazzbegreppet "tassande" finner ny spänst. I ett par av de mer experimentella låtarna blir det för långa stunder av ett fritt flytande fladder och jag saknar direkt den föreställande tonkonst som infinner sig så fort Schultz väljer den akustiska gitarren.
Jag vet inte riktigt vad publiken hade hoppats på, men mottagandet känns lite lamt. Jag hör en av bordsgrannarna muttra någonting om svårlyssnat och visst, det här blev inte den stora igenkänningsfaktorns kväll. Inga stora standards här inte. Däremot är det lätt att glädja sig åt enskilda prestationer. Max Schultz överarbetar inte sitt gitarrspel. Tonen är mjuk och som den rutinerade räv han är låter han bandets väl gå före eget utrymme. Även om alla låtar kanske inte är så kul för Skellefteåsonen Magnus Gran bakom trummorna så finns här ganska gott om plats för var och en.
Joakim Milders vänliga saxofonspel har jag berömt tidigare och gör det gärna igen. (Han är för övrigt ännu en länk till "popvärlden" med bland annat stråkarrangemangen på Tomas Andersson Wijs senaste platta på sitt samvete.) Sopransaxsolot i "The Apple" är en höjdare och i nästan rockigt riffiga "Ylva Maria" är Milder den självklara centralgestalten. Basisten Christian Spering spelar gång på gång både fylliga och idérika solon utan onödigt bläddrande. En kille med kompass.
Musiker av hög klass, som sagt, men upplägget är för ojämnt och jag lämnar konserten med ett splittrat intryck.
Så jobbar vi med nyheter