I begynnelsen var en tonårig hårdrocksgitarrist. Gitarristen blev trubadur, dansbandssångare, sikta-mot-stjärnorna-favorit, coverbandshjälte och Fame Factory-tvåa. Och folket såg att det var gott och tog honom till sina hjärtan.
Bortsett från "den stora rösten från de djupa norrländska skogarna" är det nog det jag beundrar mest hos Patrik Öhlund - hans drivkraft och förmåga att ta sig an de mest skilda sammanhang med samma självklarhet.
Gårdagskvällens konsert var lika mycket en summering som ett avstamp framåt, då ena halvan av konserten ägnades helt åt egen musik. Undertecknad tvingades dock avvika en stund in i det andra setet (så är det med tretimmarskonserter och deadlines) och fick därför inte höra det allra purfärskaste materialet som jag sett fram emot, med texter av flickvännen Madelene Hamberg.
Långvariga kompanjonen Mikael Sjöberg fanns inte med på scen den här gången. Istället heter vapendragarna Guns For Hire, "Som det ska låta"-bandet som du kan läsa mer om i PT nästa vecka. Men i radiosinglarna "Allt för mig", "Bara du" och "Det faller ett regn" kommer varken de eller Patrik till sin rätt, även om i alla fall den sistnämnda har en melodi med stor potential. Att det ändå limmar dåligt kan bero på de inte så välljudande, förinspelade bakgrunderna med kör och stråk.
Istället är det under första halvan av konserten, som jag lutar mig djupast bak i stolen och njuter av musikupplevelsen. Röstmässigt är Öhlund som bekant en kameleont. Han växlar snabbt mellan det ömsinta och det kraftfulla och inspirationskällor som Sinatra, Bon Jovi, Sammy Davis Jr och Freddie Mercury avhandlas alla med känsla och finess. Billy Joels rockdystopi "Miami 2017" kompletteras dessutom med eldklot som stiger mot Christinasalens tak under refrängerna.
Kompbandet Guns for hire låter också skarpladdade utan att skjuta vilt omkring sig för att ta över showen.
På scenväggen visas ett bildspel med Sinatra och resten av gänget. Men projektorn är slarvigt placerad på scenens framkant och bilderna hamnar lika mycket på musikerna som på väggen. Att se Tommy Körberg i storbild mitt under brinnande bluessolo känns också lite schizofrent och kombinerat med en mörk scenbelysning skapar det intrycket av trött efterfest. I övrigt var det bra drag på kalaset.