Öde gravplatserna i Pite älvdal – här finns de

I Pite älvdal finns fyra öde kyrkogårdar som var och en har en spännande historia. Även döden som sådan både skrämmer och fascinerar människor då som nu.
– Rädslan att de döda skulle gå igen var ständigt närvarande förr, säger Morgan Stenberg pedagog och guide på Piteå museum.

Museipedagog Morgan Stenberg vid Piteå museum.

Museipedagog Morgan Stenberg vid Piteå museum.

Foto: Piteå museum

Piteå2024-10-31 21:00

I augusti 2008 var en kvinna var ute och letade efter prydnadsstenar vid ett sandtag i industriområdet mellan Böle och Öjebyn. Istället hittade hon ett kranium som stack upp ur sanden. En stor arkeologisk utgrävning genomfördes och man hittade ytterligare ben som man skickade på undersökning. Benen undersöktes av en osteolog (benexpert) från Stockholms universitet. 

undefined
Det var här bakom nuvarande Prefabmästarnas lokaler som kvinnan hittade kraniumet.
undefined
Det var innan Prefabmästarnas kontor byggdes som kraniet hittades och den arkeologiska utgrävningen gjordes.
undefined
Arkeologerna grävde i slänten och tog även reda på vart de schaktmassor som tagits från slänten tagit vägen.

Osteologens slutsats var att benen tillhör tre olika personer, och att skeletten inte visade några tecken på svåra sjukdomar eller yttre våld. Det bäst bevarade kraniet tillhör en man mellan 25 till 35 år med kraftigt nerslitna tänder. Det andra kraniet tillhör en ung flicka som var max 16 år när hon avled. Det tredje skelettet vet man inte vilket kön det tillhör. Alla skeletten tros härröra från 1700-talet. 

Kanske var de utstötta av samhället. Det finns ingen gravplats markerad på någon karta så hur skeletten hamnat där de hamnat eller vilka människor det var vet arkeologerna fortfarande inte. 

– Det skulle kunna röra sig om en neslig grav. Om människor dog plötsligt eller av någon sjukdomsepidemi var man rädd att ha de döda för nära där man bodde. Människor förr var väldigt vidskepliga och rädslan att de skulle gå igen var ständigt närvarande, säger Morgan Stenberg. 

Det kunde också röra sig om brottslingar. Hade människor begått självmord eller begått brott som straffats med döden fick man inte heller bli begravd på vigd mark. 

undefined
Någon dna-undersökning av skeletten kunde inte göras eftersom labet fick förhinder. Därför vet man väldigt lite om skeletten som hittades.
undefined
Även efter utgrävningarna var klara hittades fler ben, som försvann. Sannolikt i samband med Prefabmästarnas flytt till nya lokaler.

– Begravningsskicket så som vi ser det idag har förändrats mycket från hur det var historiskt. Gamla bruksorter till exempel har försvunnit när bruk har lagts ner. Boplatser har övergivits. Då har även gravplatserna övergivits. Ibland har stora sjukdomsutbrott krävt att man snabbt får ner de döda i jorden och de platserna kanske inte alltid är utmärkta eller att någon minns vart det var. 

För sorgebearbetningen var och är det viktigt att kunna ta ett sista farväl. Idag tittar vi på våra döda på bårhuset, men för något hundratal år sedan hade man likvaka hemma. 

– Förr hade man ofta en öppen kista hemma, så att alla som ville skulle kunna komma och ta ett sista farväl. Då fanns det instruktioner om att man skulle ha en duk på bordet som gick ända ner till golvet. Duken skulle fästas så att barnen inte kunde krypa under. Då kunde de drabbas av "ögat", alltså att de såg saker som andra inte kunde se. 

undefined
Pa Nasafjäll finns många lämningar från 1600- talet. Här kan det röra sig om en krutbod enligt arkeologen Lena Berg. Eftersom man kalhuggit alla fjäll runtomkring fick man hitta på andra sätt att spränga i berget, och då kom man på att använda krut. (Arkivbild)

Vidare berättar Morgan Stenberg att det fanns noggranna ritualer för hur man skulle bära den avlidna till sista vilan. 

– Man skulle alltid ta ut den döda med fotänden först. Annars kunde den döda se var den kom ifrån och bli orolig och gå igen. Gränslandet mellan det levande och döden omgavs av en hel del skrock och vidskepelse och folktron var svår att få bukt med. Kyrkan har fått lov att ta in den gamla folktron in i kyrkan för att inte människor skulle fira vid sidan av. 

Han gör reflektionen att det kanske handlade om tron på livet efter döden och framförallt hoppet om ett bättre liv efter döden. 

– Kyrkan har försett oss med en mängd levnadsregler för att komma till himmelriket när vi dör, och rädslan att göra fel så att den avlidne skulle komma tillbaka som en osalig ande, var stor. 

undefined
Jack o'lanterns skärs numer ut ur pumpor men har sitt ursprung från traditioner att skära ut figurer från rotfrukter som de emigranter som kom till USA från de brittiska öarna tog med sig. (Arkiv)
undefined
Is amband med Halloween dekorerar människor sina hem med läskigt pynt. Här är en avhuggen hand. (Arkiv)

Halloween är en mix av olika traditioner med hedniskt ursprung som nu har förvandlats till en festhögtid, med bus, maskerad och mat. Den har sin grund i olika vidskepelser om andar, gengångare och övernaturliga väsen. Den infaller alltid sista oktober. 

Ödekyrkogårdarna

Öjebyn: Bakom Prefabmästarna i Öjebyn hittades 2008 ett kranium och flera andra ben med okänt ursprung. 

Arjeplogs kommun: Utmed väg 95 mellan Ringselet och Silpajokk finns en ödekyrkogård som tillhör lämningarna efter Nasafjälls silverbrytning på 1600- talet. Platsen är svårt förstörd av erosionen från vattenreservoaren, men arkeologerna har hunnit gräva ut en del av området.  

Rakt västerut precis vid gränsen mot Norge i samma kommun finns även Nasafjälls gruvområde med gravarna från de som arbetade i gruvan på 1600- talet. Bland annat fem tyskar och en svensk bergsman som alla dog av en magåkomma.

Arvidsjaurs kommun: Utmed väg 543 precis vid Dartsel finns en sommargrav på en udde precis nere vid vattnet. I området finns även andra fornlämningar såsom fångstgropar och kokgropar. Sommargravar användes ofta av samerna i väntan på att det skulle gå att transportera den avlidne till kyrkan. De ligger ofta på en udde nära vattnet. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!