I augusti 2008 var en kvinna var ute och letade efter prydnadsstenar vid ett sandtag i industriområdet mellan Böle och Öjebyn. Istället hittade hon ett kranium som stack upp ur sanden. En stor arkeologisk utgrävning genomfördes och man hittade ytterligare ben som man skickade på undersökning. Benen undersöktes av en osteolog (benexpert) från Stockholms universitet.
Osteologens slutsats var att benen tillhör tre olika personer, och att skeletten inte visade några tecken på svåra sjukdomar eller yttre våld. Det bäst bevarade kraniet tillhör en man mellan 25 till 35 år med kraftigt nerslitna tänder. Det andra kraniet tillhör en ung flicka som var max 16 år när hon avled. Det tredje skelettet vet man inte vilket kön det tillhör. Alla skeletten tros härröra från 1700-talet.
Kanske var de utstötta av samhället. Det finns ingen gravplats markerad på någon karta så hur skeletten hamnat där de hamnat eller vilka människor det var vet arkeologerna fortfarande inte.
– Det skulle kunna röra sig om en neslig grav. Om människor dog plötsligt eller av någon sjukdomsepidemi var man rädd att ha de döda för nära där man bodde. Människor förr var väldigt vidskepliga och rädslan att de skulle gå igen var ständigt närvarande, säger Morgan Stenberg.
Det kunde också röra sig om brottslingar. Hade människor begått självmord eller begått brott som straffats med döden fick man inte heller bli begravd på vigd mark.
– Begravningsskicket så som vi ser det idag har förändrats mycket från hur det var historiskt. Gamla bruksorter till exempel har försvunnit när bruk har lagts ner. Boplatser har övergivits. Då har även gravplatserna övergivits. Ibland har stora sjukdomsutbrott krävt att man snabbt får ner de döda i jorden och de platserna kanske inte alltid är utmärkta eller att någon minns vart det var.
För sorgebearbetningen var och är det viktigt att kunna ta ett sista farväl. Idag tittar vi på våra döda på bårhuset, men för något hundratal år sedan hade man likvaka hemma.
– Förr hade man ofta en öppen kista hemma, så att alla som ville skulle kunna komma och ta ett sista farväl. Då fanns det instruktioner om att man skulle ha en duk på bordet som gick ända ner till golvet. Duken skulle fästas så att barnen inte kunde krypa under. Då kunde de drabbas av "ögat", alltså att de såg saker som andra inte kunde se.
Vidare berättar Morgan Stenberg att det fanns noggranna ritualer för hur man skulle bära den avlidna till sista vilan.
– Man skulle alltid ta ut den döda med fotänden först. Annars kunde den döda se var den kom ifrån och bli orolig och gå igen. Gränslandet mellan det levande och döden omgavs av en hel del skrock och vidskepelse och folktron var svår att få bukt med. Kyrkan har fått lov att ta in den gamla folktron in i kyrkan för att inte människor skulle fira vid sidan av.
Han gör reflektionen att det kanske handlade om tron på livet efter döden och framförallt hoppet om ett bättre liv efter döden.
– Kyrkan har försett oss med en mängd levnadsregler för att komma till himmelriket när vi dör, och rädslan att göra fel så att den avlidne skulle komma tillbaka som en osalig ande, var stor.
Halloween är en mix av olika traditioner med hedniskt ursprung som nu har förvandlats till en festhögtid, med bus, maskerad och mat. Den har sin grund i olika vidskepelser om andar, gengångare och övernaturliga väsen. Den infaller alltid sista oktober.