Och hon sjunger sin finaste lalalaa-sång
Gråväder blir läsväder och jag firar bokens dag med att plöja ytterligare en i föräldragenren. Den här gången "En ska bort", fortsättningen på den tänkta triologin av Pia Hentze. En ganska deprimerande bok om stereotypa könsroller, stressiga dagislämningar, tusentals barnsjukdomar, press från jobbet och svajande kärlek.
Som gravid och förälder har jag skippat tipsböcker, alla utom ovärderliga "Att föda" av Gudrun Abascal. Istället har jag riktat in mig på romaner och personliga berättelser när det gäller föräldraskap.
Det finns många dåliga. Men också några riktigt bra. "Uppdrag: mamma", där kändismammor skriver om graviditet, amning, adoption, sömnbrist och förlossning var den första jag läste som inte fick mig att vilja elda upp den.
"Bebisbekännelser" av Lotta Sjöberg är en illustrerad bok från Clear Blue till Imse Vimse Spindel som jag fick av en god vän. Helt underbar. Terri Herrera Eriksson har samlat sina krönikor i bokform med "En alien i magen" - från partyprinsessa till genuspolis, som hon beskriver det själv. Hanne-Vibeke Holst triologi om Moskva-korrespondenten Terese Skårup läste jag med behållning, liksom Annika Lantz "9½ månad". Hade fått intrycket att fröken humor bara skulle göra sig rolig över graviditetsinkontinens och ärvda mammabyxor, men med tjugo sidor kvar måste jag rekommendera. Läsvärd, minnesvärd. Och sorgesam.
De flesta barn i Sverige föds på en onsdag och när mobilen ringde i onsdags förmiddag förstod jag. Min sambos lillebror på andra sidan telefonen, trettio mil bort, med en alldeles nyfödd trollungedotter i famnen. Hans röst, raspig och tröttglad och stolt.
Sedvanliga fakta levererades när jag plötsligt hör hennes små läten i bakgrunden.
Och då kommer de där tårarna, glädjetårarna. Skönt-att-allt-gått-bra-tårarna.
Jag småsnyftar mig hem, lyfter upp min åttamånadersdotter som är koncentrerat sysselsatt med att klappa händerna, hissar upp henne i luften och känner mig lite avundsjuk på den nya, sköra, varma närhetstiden de har framför sig. De första veckorna. Ruset. Kärleken.
Själv börjar jag känna mig rutinerad. Rån i plastburk som distraktion vid kafebesök, stora kliv med barnvagnen så den skakar upp på trottoaren - det söver bara lite extra. Också förlossningen har tagit plats i minnenas bankfack och plockas inte fram lika ofta längre. Som mellangravid skydde jag förlossningsberättelser som pesten. Ville inte veta. Ville hålla för öronen och ljuda aaa-aa-aaa när äldre kvinnor med något lyriskt i blicken oombedda berättade sin version.
Men någonstans kom behovet att samla på sig berättelserna, som förberedelse, som ett slags livets lärosäte. Långdragna förlossningar, snabba, blodfyllda, dramatiska, lugna, akuta kejsarsnitt, för tidigt födda, igångsättningar, helt vanliga och ändå speciella. Inte för att måla upp något worst case-senario, utan för att kanske möjligtvis måhända kunna känna igen sig någonstans.
Och så blev det ju. Jag kände igen mig i andras ord och upplevde något helt vanligt och synnerligen speciellt.
I helgen träffas de för första gången, Siri och hennes kusin med trollungehår.
Så jobbar vi med nyheter