Petra Hinterthaner kom in på polisspåret då hon var hästintresserad i och ville bli ridande polis. Men det visade sig att yrket i sig faktiskt var något för henne även utan häst, och hon har aldrig ångrat att hon blev polis.
Polisen Petra Hinterthaner drivs framåt av möjligheten att få vara en del av och förbättra samhället. Hon har sett många sidor av polisyrket sedan hon började polisskolan 1990. Hon bor i Piteå och är sedan årsskiftet ordinarie lokalpolisområdeschef för området Luleå och Boden. Hon är arbetsledare för 13 gruppchefer som i sin tur har 8–12 anställda i sina grupper. Petra Hinterthaner har gjort 30 år inom polisen och prövat på ett flertal roller längs vägen. Yrkesvalet har hon aldrig ångrat. Banan började som ingripande polis, efter det har hon jobbat som närpolis, yttre befäl, vakthavande befäl och handläggare/beredare.
Vi är många som sett den populära tv-serien "Tunna blå linjen", finns där någon som liknar dig?
– Eftersom jag inte hade sett serien så frågade jag kollegorna om det finns nån som jag liknar och de sa nej. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag känner igen mig i den här Sara, hur det var att vara ny.
Vad minns själv du från den tiden?
– Mycket intryck, det går undan, det går inte alltid att förbereda sig. Även om du gått polisutbildningen så går det inte att förbereda sig på alla olika situationer.
Finns det någon händelse du särskilt minns?
– Eftersom jag blev ny polis på 90-talet hade vi ju på den tiden bankrån, som sedan gick över till värdetransportrån. Jag var med om en händelse där vi jagade bankrånare och fick tag på dem, och där vi – lite som på film – öppnade väskan och såg att den är full med pengar. Det lär man ju inte få uppleva igen.
Du jobbar med rekrytering, hur är det att rekrytera poliser till Norrbotten?
– Det är en av våra utmaningar. För att vi ska kunna få poliser till glesbygden så är det inte troligt att det kommer folk från andra delar av landet och vill upp till små ställen. Man måste nästan ha anknytning till orten för att vilja bosätta sig där. Så vi är beroende av att rekrytera lokalt, och det är inte helt enkelt.
Polishuset i Luleå. Här har Petra Hinterthaner nu landat i sin nya roll efter att tidigare jobbat i såväl Stockholm som Älvsbyn och Piteå.
Petra Hinterthaner träffade sin make på polisutbildningen i huvudstaden. De gifte sig och han ville flytta hem. Hon fick en tjänst i Älvsbyn.
– Han sa "det blir jättebra Petra det är som en förort till Piteå" och jag tänkte jamen förort, det är ju min grej. Jo tjena. Jag föreslog åt min kollega att vi skulle fotpatrullera i Älvsbyn och han bara tittade på mig och undrade – vart ska du gå nånstans? Upp och ned för Storgatan några vändor?
Vid insatser kunde hon föreslå kollegor att de skulle ringa andra grupper av poliser, som insatsstyrkan, för att lösa vissa situationer men fick till svar att det inte fanns någon att ringa. Det var sådant poliserna på plats skulle lösa själv.
Kan du och maken låta bli att prata polisgrejer hemma?
– Ja, faktiskt. Det som händer är att vi ibland är med familjen någonstans och det händer något. Vi åkte till Skellefteå här för ett tag sen och då fick jag sprang ifatt en väsktjuv, iförd högklackat. En man hade varit in och stulit i en butik. Då kan våra barn bli lite sådär "åh nej inte nu igen". Vi har väl ett sådant sätt, vi scannar av.
Vad är fördelarna med att vara polis i Norrbotten?
– Man blir ju bredare som polis, får prova på mer olika saker. Vi hinner också prata med varann mer, lära känna varandra. Här finns fantastiska kollegor. Jag tror att arbetet är roligare här, men det vet ju inte de som aldrig provat.