OM-KRÖNIKAN
När festen blir tråkig börjar det alltid växa ett tvångsmässigt behov av att säga "Jag tycker att man borde servera alkohol till barn", och när jag sätter mig i en taxi vill jag alltid trycka ett knivblad mot chaufförens strupe och be honom köra rakt in i en folkmassa.
Njutningen i detta skulle vara det enda som får mig att stå ut med all tristess som håller mig fången. Nu är det konstaterat: det är något fel på mig, för medan alla andra verkar vara nöjda med sina tråkiga liv känner jag mig helt äcklad.
När jag går på museum är min högsta dröm att få gå bärsärkagång bland konstverken, och när jag går genom stan fantiserar jag alltid om vilket hus som skulle brinna bäst. Men mest övertygad är jag om att jag är huvudpersonen i Matrix. Jag är den enda som har vaknat upp och insett SANNINGEN medan alla andra lever sina tråkiga liv och bara tror sig veta "sanningen", trots att de egentligen är slavar till tråkigheten i en datorsimulation.
Jag hör någon säga: "Min högsta dröm är att gifta mig och bli belägrad av en man så att jag kan föda fram ännu ett kärnfamiljshelvete till världen" trots att den här personen bara berättar om hur gärna hon vill leva ett klassiskt Svensson-liv.
Enligt mig är ett klassiskt Svensson-liv det värsta som kan hända. TÄNK att bo kvar i hålan Piteå hela sitt liv, gifta sig, köpa villa, sätta några ungar till världen, se barnen flytta ut, bli pensionär, insjukna och dö och sedan begravas under en gravsten med klyschig text. Då vet man att det inte går att sjunka lägre.
När jag hör någon berätta om sina låga ambitioner vill jag bara ta stryptag på den personen och skrika: "Men fly härifrån och bygg dig ett meningsfullt liv!" för ett sådant står inte att finna här. När jag ser någon gifta sig vill jag bara storma in i kyrkan med en bomb runt midjan och förstöra bröllopet för att rädda de indoktrinerade giftaslystna från kärnfamiljsfällan.
Mitt liv får inte sluta på samma sätt som deras, tänker jag. Innan jag dör måste jag ha gjort något meningsfullt, och det kommer jag aldrig att lyckas med om jag nedlåter mig till att bli en av dessa mentalt vrickade existenser från samhällets baksida som vulgariserar verkligheten bortom anständighetens gränser.
Jag står inte ut! Jag måste fly härifrån, jag borde spärras in på mentalsjukhus, det här är min sista krönika, nu flyttar jag till månen!
Hejdå. I framtiden återkommer jag som generalsekreterare i FN:s generalförsamling. Då lovar jag att rädda världen. Till dess: lev väl.