Nu är det nära ...

Nedräkningen har börjat. Endast tre arbetsdagar återstår, sen är det dags av lämna vardagens slit för en månads kravlös tillvaro i stugan i Arjeplog. Och jag längtar inte enbart efter att få fiska utan lika mycket efter det enkla livet i stugan och alla dagliga vardagsrutinerna som krävs för att hålla igång ett hushåll utan el och rinnande vatten: att hugga ved, tända brasan i öppna spisen, att hämta färskt vatten i älven, värma diskvattnet i den gamla kopparvärmaren, ja till och med att diska är både roligt och rofyllt.

Det är i denna icke-artificiella värld där de flesta av samhällets moderniteter lyser med sin frånvaro som jag hämtar kraft inför det stundande mörkret. Här är också en av de få platser där jag trivs med att vara ensam. Det är i dessa stunder, när alla goda vänner har åkt hem, som fisket är som roligast. Då är hela min dygnsrytm inställd på en sak - jakten efter storöringen. Sömn, mat, ja allt världsligt inrättas efter de rådande fisketiderna.

Stundtals känner jag mig som en elitidrottare, oerhört fokuserad och djupt koncentrerad. Redan timmarna innan dygnets första fiskepass startar är förberedelserna igång. Utrustningen kollas, nya flugor binds upp och tafsar byts ut, allt för att på bästa sätt vara förberedd när storöringen hugger. Och när allt stämmer, när vädret är rätt, tidpunkten likaså, kan jag redan innan fisket påbörjats känna i hela kroppen att jag kommer att få fisk - det är då jag är redo att slå världsrekord.

Tidigare hörde jag till kategorin sportfiskare som varken hade tid att sova eller äta under fisketurerna. Numera hushåller jag med mina krafter och fiskar när storöringen är igång, mestadels under natten. Men stor öring kan även vara igång under dagtid och då vid ganska bestämda klockslag. Vid vilken tidpunkt det är tänker jag inte avslöja här (några hemligheter måste man få behålla), men ett bra tips för den som vill få fisk är att inte enbart lära sig heta ståndplatser, lika viktigt är att lära sig huggtiderna.

Under min fiskemånad i Arjeplog ska jag och mina vänner också fiska i fjällen. I år bär det iväg till samma plats där en av fiskekompisarna under dramatiska förhållanden bröt benet för några år sedan. Frånsett den tråkiga händelsen hade vi dock några underbara dagar där. Visserligen var inte fisket speciellt bra då, men vi blev alla mycket betagna av den vackra naturen. Att vi sedan bjöds på det mest storslagna norrsken som jag någonsin upplevt bidrog självklart till att förhöja naturupplevelsen.

Som ni förstått har jag ännu inte några stora fångster att skryta med. Främst för att jag inte fiskat någonting på en och en halv månad. I nästa krönika om två veckor hoppas jag dock att kunna bjuda på några spännande fiskehistorier.

Tills dess: skitfiske på er.