Bränsleinsprutning, skivbromsar och digital hastighetsmätare? Nej, sådana moderniteter går bort.
De som vurmar för veteranmopeder föredrar enkla och lättmekade fordon med en charmig formgivning från förr.
– Intresset har ökat otroligt mycket under de senaste åren. Många jagar sin ungdoms drömmoppe, den som man hade eller ville ha. För attraktiva modeller har priserna gått upp och kan dra iväg något fruktansvärt, säger Claes Johansson, redaktör för tidningen Moped.
De flesta har en relation till det oförargliga lilla fordonet. Många har själva kört det i yngre dagar och kommit att sakna blåröken, knattrandet och kulturen runt omkring. Därför skaffar de moppe igen och engagerar sig i klubbar, rallyn och träffar.
– Det är en ren nostalgigrej. Och så är det så jäkla kul att köra moped. Känslorna av frihet, enkelhet och oberoende finns kvar från förr. Samtidigt har mopeden betytt oerhört mycket för vårt land, fortsätter Claes Johansson.
Mopeden som fordon skapades 1952. Den var en del av en politisk strategi som skulle bryta landsbygdens isolering och förenkla resan till arbetsplatsen. Moppen skulle hjälpa till att få industrins hjul att rulla.
Den nya tvåhjulingen blev en omedelbar succé. Redan under premiäråret fanns det 150 000 mopeder på vägarna och 1958 hela 600 000. Men då hade fordonet redan börjat förändras.
Det blev tyngre, mer knutet till motordriften och skulle inte längre ha trampcykeln som förebild.
– Under 1960-talet blev sport ett modeord och mopparna med stor tank och limpasadel liknade riktiga motorcyklar. För en tonåring var mopeden jättehäftig. Den blev en utpräglad ungdomsgrej som gav frihet och rörlighet, säger Claes Johansson.
Än i dag underlättar mopeden mångas vardag och fungerar som ett praktiskt transportmedel. Men numera är det ett hi-tech-fordon som får gå i 45 kilometer i timmen. Frågan är om det har samma charm som klassiska modeller – sådana från Crescent, Svalan och Rex, Zündapp, Puch och Apollo. (TT)