- Det är inte så ofta man får tillfälle att göra den här typen av samarbeten. Det är underbart, säger Mats Wester.
Håkan Hemlin gillar att ge sig på nya musikaliska utmaningar. Efter en julturne där han bland annat sjungit Motown-låtar med tillhörande koreografi fick han under gårdagen sjunga "Stilla natt" som solist framför musikhögskolans körer och orkester efter spontan inbjudan av körledaren Erik Westberg.
Roligt och obegripligt
Framgångssagan Nordman tar avstamp i det tidiga 90-talet. Håkan Hemlin, då sångare i hårdrockbandet Bye Bye träffade riksspelemannen Mats Wester i en skivstudio. Wester hade iden om att göra en skiva där en rockröst mötte element av folkmusik och pop. Tycke uppstod och så småningom även ljuv musik.1994 rusade Nordmans självbetitlade debutplatta upp i topp med hjälp av den enorma singelframgången "Vandraren". Duon blev rikskändisar den sommaren.
- Om man tänker tillbaka var det en fantastisk upplevelse, men då hann inte jag tänka speciellt mycket. Det var bara roligt och obegripligt, minns Håkan Hemlin.
- Det var ett märkligt tillstånd av chock, lycka och förvirring. Det var konstigt hur allting gick så fort och hur man anpassade sig till situationen. Plötsligt blev det här vardag. Skrek inte publiken tillräckligt var det som "jaha", säger Mats Wester.
Åtta tysta år
Framgångarna fortsatte med skiva nummer två, "Ingenmansland". Ny platina-skiva, nya hits och nytt segertåg genom Sverige. Efter över en miljon sålda skivor splittrades gruppen efter tredje albumet "Här och nu" 1997. Orsaken var att Håkan Hemlin hade fastnat i drogmissbruk.- Precis när det tog fart lade vi ner hela verksamheten. Drogerna har aldrig påverkat arbetet mer än på slutet, säger Håkan Hemlin.
- Det var vid inspelningarna av skiva tre som det började kännas ohållbart. Du ville inte se att det fanns problem, fortsätter Mats Wester.
Han nickar åt Håkan Hemlin och får medhåll. Åtta år av tystnad följde för duon medan Hemlin levde i dimmorna. När han till sist lyckades bli drogfri tog han kontakt med Mats Wester och så småningom var Nordman på banan igen.
- Arbetssituationen blev bättre än någonsin. Mycket roligare och lättare. Nu har vi en dialog med varandra. Det hade vi kanske inte då, säger Håkan Hemlin.
Höga förväntningar
Comeback-plattan "Anno 2005" hamnade i kölvattnet av duons medverkan i Melodifestivalen och i skuggan av all medial uppmärksamhet kring Hemlins missbruk.- Det fanns ingen media kvar att göra när skivan skulle släppas, menar Håkan Hemlin.
- Många uppfattade nog plattan som en rehabiliterings-grej. Håkan blottade verkligen hela grejen och jag tror att folk inte kan tolka in någonting annat än det i låtarna på plattan. Den känslan har jag ganska starkt, berättar Mats Wester.
Han menar att den enorma succen i mitten på 90-talet är en jobbig ballast att ha med sig.
- Då väntar sig folk att det ska bli så fantastiskt nästa gång man öppnar munnen, men så funkar det ju inte.
En återgång
"En hemskt massa låtar" finns skrivna. Framför allt skriver duon allt mer tillsammans. Dörren är heller inte stängd för mer samarbete med textförfattaren Py Bäckman. Tanken är att en ny skiva ska komma ut under 2007.- Kanske blir det tillbaks till det gamla, resonerar Håkan Hemlin.
Mats Wester förtydligar:
- Vi blev lite pretentiösa med tredje plattan, att vi skulle pröva på att göra det helt akustiskt. I efterhand kan jag känna att det blev inte så spännande. Det som varit intressant var konflikten som uppkom mellan suggestiva, programmerade trummor och folkmusikinstrumenten.
- Jag känner mig mer lockad att ta ut svängarna. Mer folkmusik och mer pop, säger Wester, som för övrigt har sommarställe i norrbottniska Sörbyn där han tillbringar en hel del tid.
Som Tjorven
Att Håkan Hemlin var den som kom att kallas Nordman har aldrig bekommit Wester, trots att han är duons musikaliske motor.- Våra roller har varit så utmejslade från början. Jag har alltid varit en "bakgrundsnisse" och trivts bra med det. Det har aldrig känts konstigt, även om Håkan kallats för Nordman.
Är det Håkan eller Nordman folk ropar?
- Nordman. Det är som Tjorven i "Vi på Saltkråkan". Jag kommer nog aldrig ifrån det där (skratt).