Det var förlösningen på månader av väntan - VM-premiär och garanterad försmak av en lördagkväll i total nationell glädjeyra. Även på det lokala planet.
Det var bara frågan om när det skulle ske. När de kycklingfärgade svenska fotbollsgladiatorerna på storbilds-tv:n skulle tvåla dit trinidadianerna och få tältduken att lyfta i Oslagbars VM-tält i Piteå.
Gott glöd
250 förväntansfulla blå-gula fans sjöng nationalsången som en man, pådrivna av Idol-Jens, och sen var det kick-off och go’natt med alla möjligheter att höra tv-kommentatorerna."Svääääääääärjä, Svääääärjä, Sväääääärjä ..." den kollektiva laddningen vid långborden, haussen, glöden var det minsann inget fel på.
Men vad hände, egentligen? Ingenting! Sväääääärjä sköt bredvid. Och över. Och i princip under också. Ljungberg kom försent. Bollen tog i muren. Zlatan hade glömt trixet hur man tunnlar bredbenta trinidadianare.
Noll efterfest
Ute i kön vid bajamajorna, i halvtid, noterade en nödställd att "det blir nog som när Piteås 91:or spelar. Målsnålt.""He, he", kontrade en förståsigpåare med pannband, "ta’t lugnt, Henke gör två i andra halvlek".
Men det enda Henke och hans kamrater gjorde denna ödesdigra lördagskväll den 10 juni 2006 var att fullständigt förstöra vibbarna för hipp efterfest i det stora Piteå-tältet.
Citronsurt
Sista tio minuterna var visserligen likvärdigt med fem hjärtinfarkter, men ... 0-0 mot världens eller åtminstone VM:s sämsta lag framkallade traumatiska anletsdrag som från människor som ätit hela citroner.Gräva-guld-feelingen, anno
-94, var liksom tusen mil bort när 250 "vi-är-svenska-fans-allihopa" bröt upp.
Gamnacke efter gamnacke lämnade VM-tältet. 0-0! På en kind hade färgen från en påmålad svensk flagga runnit ut mot hakpartiet som en hormoslyrförgiftad rokå. En yngling hade fått sin Sverigetröja symboliskt fläckad av kycklingben. En hade flaggan djupt nedkörd i fickan.
0-0. En poäng, men två förlorade.
Men som ett fans avrundade:
- De som vinner VM-guld börjar alltid med att floppa.
Ta med det i beräkningarna, Lagerbäck.