Nicolai Dunger i lyckat möte med Södergran
NICOLAI DUNGERNicolai Dunger sjunger Edith Södergran(Dolores/EMI)PPPP
När musikern Nicolai Dunger i tonåren hittade en samling med Edith Södergrans poesi fångades han direkt av hennes ton och uttryck. Han tonsatte några av hennes dikter. Den första var Södergrans mästerliga "Dagen svalnar".
Sedan dess har Dunger gjort sin egen resa och gett ut en lång rad skivor, men när hans mamma avled i samband med inspelningen av den förra skivan tog det honom mycket hårt. "Tiden efter henne har varit väldigt tung och sökande", säger han själv och någonstans där tycks tanken på att spela in de tonsatta dikterna av Södergran ha fötts. En skiva i folkviseton.
Ett möte med Mats Schubert (Bo Kaspers Orkester) var den sista kicken och just Schubert är en väldigt viktig pusselbit på den här bitvis ganska sköra skivan. Schubert spelar bland annat piano, dragspel och banjo. Dessutom medverkar basisten Johan Berthling och den amerikanske trummisen Tim Barnes, eminente klarinettisten Fredrik Ljungkvist (oh, så han lyfter första spåret "Lyckokatt") och elgitarristen Reine Fiske.
Nicolai Dungers sångteknik är i vart fall på svensk mark oerhört egensinnig och det fungerar överlag väldigt bra på den här skivan. Men det som särskilt imponerar är den smakfulla orkestreringen. Ofta sparsamt, men också expressionistiskt och nästan explosivt, utan att för den skull vara högljutt.
Inledande "Lyckokatt" är en sprittig och gladlynt sång av närmast barnvisekaraktär, där särskilt klarinett och banjo lyfter lyckligt. Redan som andra sång kommer "Dagen svalnar" och jag vill nog hävda att det här är en tonsättning som sent eller aldrig kommer att glömmas. Texten med avslutande raderna "Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken" är givetvis stark i sig själv, men som sång är den svepande mäktig med en skälvande erotisk underton. Ett mästerverk.
Ingenting annat på skivan når upp till dessa höjder, men det innebär inte att resten är dåligt. Inte alls. Dramatiken i "Solen", den ljusa skira folkvistonen i "En fången fågel", det psalmistiska vemodet i "Gudarnas lyra" och livsglädjen i uppsluppna dragspelskantade "Stjärnorna" ger skivan nödvändig bredd.
Och visst känner jag att skivan omgärdas av det norrländska sommarljus som Nicolai Dunger säger sig ha försökt fånga.
Så jobbar vi med nyheter