- En Hickmankateter, säger Johanna och nickar. Den användes under min cancerbehandling.
Johanna är i 20-årsåldern och lever ett till synes normalt liv. Men så sent som förra året såg läget annorlunda ut.
"Blir ett problem"
Hennes kamp började år 2002 och sträckte sig fram tills hösten 2005.Johanna har under den tiden sökt hjälp på en vårdcentral i Piteå, då hon upplevt smärta i buken samt att det var kort tid mellan menstruationerna.
Hon bad om att få komma till en gynekolog för undersökning, men nekades. Detta tyckte hon var jobbigt och påfrestande.
- Det kändes som om man inte blev tagen på allvar när man kom dit, att de inte lyssnade.
Johannas läkare kollade hennes blodvärden och bedömde utifrån det att en undersökning inte behövdes göra. Istället föreslog de p-piller.
- De ville att jag skulle äta minipiller för att "få ordning på mensen" som de sa, men jag tog inte emot dem. Det var inte det jag ville ha.
Våren 2005 i maj månad fick Johanna, efter flera påtryckningar, komma till ungdomsmottagningen för en gynekologundersökning.
- När jag var där sa barnmorskarn att hon inte kunde se något konstigt, trots att hon inte kunde göra en problemfri undersökning eftersom jag hade för ont.
Barnmorskan sa till Johanna att vända sig till en vårdcentral om menstruationen "blir ett problem". Johanna påpekar att hon inte fick någon remiss till kvinnoklinik, trots att hon bad om det.
Ingen remiss
Sommaren som följde upplevde Johanna som den tuffaste hittills.- Jag mådde inte så bra och hade mens varannan vecka. Jag blev trött och humöret svängde ofta.
I september samma år hade hon sammanlagt haft 15 blödningar. Både Johanna och hennes mamma var upprörda över det faktum att hon inte fått remiss till en kvinnoklinik.
- Efter flera samtal av min mor till både Piteå och Sunderbyn fick jag till slut komma på en gynundersökning i Piteå.
På undersökningen gjordes ultraljud, något som ingen läkare gjort förut. Där konstaterade man att Johanna hade en stor tumör på ena äggstocken.
- Den var fjorton centimeter i diameter, säger hon, måttar lite löst mellan fingrarna och fortsätter:
- Jag svimmade nästan och trodde direkt att det var cancer jag hade fått.
En operation gjordes inom loppet av några veckor på Sunderby sjukhus, något som innebar att Johanna förlorade sin ena äggstock. Ansvariga på sjukhuset berättade för Johannas mamma att de först trott att det var en cancertumör men den visade sig vara ofarlig. Johanna mådde bra efter ingreppet och fick åka hem.
"Dö eller överleva"
Men bara några dagar senare ringde de från Sunderby sjukhus. De ville att Johanna skulle komma in följande dag.- När jag kom dit berättade de att tumören visat sig vara elakartad cancer och att jag skulle åka ner till Umeå för behandling. Det enda som jag tänkte då var om jag skulle dö eller överleva.
Johanna gick på tre cellgiftsbehandlingar och var väldigt trött efter varje besök till Umeå.
Snart har det gått ett år sedan Johanna fick beskedet om sin cancer. Johanna har, med stöd av sin mamma, anmält de båda läkarna på vårdcentralen och ungdomsmottagningen för nonchalant behandling. Hon tror att om hon tagits på allvar så kanske hon hade haft kvar sin andra äggstock.
Johanna säger också att en läkare på kvinnokliniken sagt att man kunde ha upptäckt tumören redan i maj 2005, med förutsättning att ultraljud hade gjorts.
- Den som visste hur de tänker. Det verkar som om man måste vara förbannad när man ringer och vill ha en tid, säger Johanna.
Trots att läget i dag är stabilt för Johanna och att hon fortfarande kan få biologiska barn, så kvarstår fem år med förbestämda, gynekologiska undersökningar. Hennes oro över att cancern ska komma tillbaka finns också.
- Förut så var man inte så brydd. Nu passar jag på att göra saker medan jag kan. Man vet aldrig vad som kan hända.
Johanna tycker att händelsen känns svår att komma över och att den har ändrat hennes liv för alltid.
- Man glömmer det inte i första taget, även om jag vill. Jag hoppas att läkarna i framtiden kommer att lyssna mer på sina patienter.