Nej, lucian brukar inte bära spandex

Klockan sju ringer väckaren och jag väcker fröken fräken. Vi ska lyssna på "Staffan var en stalledräng" och andra klassiker på hennes pappas skola. Vi hinner se när min sambo slår ut ett tandavtryck i gipsrummet innan lyset släcks och ett alternativt luciafirande tar vid. In skrider en djävul med blinkande horn och korsett, en smällkaramell och några pepparkaksgummor och jag viskar i Siris öra att lucian inte brukar ha Fantomendräkt.

Själv överglänser Siri alla iklädd klänningen som hennes farmor hade när hon var liten. Vit spets i den där gamla, fina kvaliteten och ärmar likt änglavingar. Inte konstigt att alla samlas kring henne och fotar med mobilkamerorna. För hon är världens gulligaste. Det tycker väl alla! Att just de har världens gulligaste unge.

Egentligen försöker jag undvika de mest puttenuttiga smeknamnen som "min lilla ängel" och "mammas prinsessa", sådana ömsinta ord reducerar lätt döttrar till enbart gulliga. Men i dag är Siri änglalik och vår ängel till dotter somnar till tonerna av "Natten går tunga fjät". Vi fikar i lugn och ro och helt plötsligt finner jag mig artigt konverserande med lärarna. Vad hände? Jag passar bättre in med "de vuxna" än med studenterna.

Men mysigt är det och dessutom skönt att för en stund få vara en del av ett sammanhang. Det är väl så när man är föräldraledig, att man lätt saknar tillhörighet utanför familjen. Speciellt när man inte har ett jobb som väntar på en.

Vi lämnar julgranar och lucian i spandex och promenerar hem i det regniga adventsvädret. Vid busskuren möter vi en gravid kvinna. Jag fånler och det pirrar till i mig. Det hjälps inte, gravidmage är det vackraste man kan ha och jag blir nästan lite sugen. Samtidigt minns jag hur less jag var i tionde månaden. Hur trött jag var på kommentarer som "väntar du tvillingar", "ska jag baxa upp dig till kaffeautomaten", "oj, vad du har blivit stor", "vad tjock du är" - och den klassiska "men NU är det väl snart dags?" när Siri redan kommit.

Hemma fortsätter vardagen som vanligt. Kaffe och gallskrik från glada ljudmaskinen som drivs på bröstmjölk medan jag uppslukas av en artikel om att aborterade foster nu ska få begravas. I det nya biskopsbrevet om begravningar, som blev officiellt i veckan, står att den som vill ha en ceremoni för ett aborterat foster ska kunna få det i Svenska kyrkan.

"Det är en känslig och komplicerad situation och det är omsorgen om föräldrarna som ska vara vägledande", säger biskop Erik Aurelius. "Det är viktigt att kyrkan möter föräldrarnas sorg och eventuella skuldproblematik".

Oftast efterfrågas ceremonin när graviditeten avbrutits sent, till exempel i samband med att fosterskador upptäckts. Mina tankar letar sig till en kvinna som fick abortera sitt friska foster när vattnet gick och det var för tidigt för att kunna rädda barnet. Och till Fredrik och Robert Skoglund, det första homosexuella paret som godkänts för adoption i Sverige men som ännu inte fått något barn.

Och plötsligt känns det så orättvist. Att jag får ta med Siri på luciatåg, att jag får hålla henne i famnen och att jag får borra in näsan i hennes mjuka, mjuka nacke.