Magdalena Gleisner, handläggare inom förorenade områden på Naturvårdsverket, beskriver fiberbankarna och fiberrika sediment i vatten som speciella och inte som andra sedimentföroreningar.
– Det är svårt att hitta en bra metod för sanering. Eftersom det bubblar i sedimenten på grund av gasbildning är det svårt att täcka över dem. Att gräva upp dem är vanskligt eftersom det då finns risk för att föroreningarna kan spridas hastigt. Gränsen mellan sediment och vatten i en sådan här fiberbank är dessutom väldigt otydlig och därför svår att hantera, säger hon.
Den här typen av föroreningar kan innebära mycket stor risk för människors hälsa eller miljön, enligt Naturvårdsverket. Fiberbankar finns ofta i anslutning till pappersbruk, varpå de är vanligare längs Norrlandskusten än i södra Sverige.
– De tillhör riskklass 1, vilket är den högsta, säger Magdalena Gleisner och nämner fiberbanken i Notviken i Luleå, för vilken Naturvårdsverket beviljat drygt 160 miljoner kronor i saneringsbidrag.
I Karlhäll innehåller sedimenten kvicksilver medan fiberbanken utanför SCA innehåller mycket höga halter av PCDD, DDT och PCB.
Risken med en fiberbank är att de giftiga tillsatserna i dem läcker ut och så småningom hamnar i till exempel våra livsmedel.
– I sedimenten finns plankton som äts av mindre fiskar som i sin tur äts av större fiskar som sedan äts av människor. Gift kan också hamna i sjöfåglar och säl som äter förorenad fisk, säger hon.