Det ursprungliga kapellet beskrevs som en ruin redan på 1740-talet och ruinen stod kvar ända tills det nuvarande kapellet byggdes. Att det överhuvudtaget blev ett nytt kapell i Gråträsk har att göra med den nationalromantiska rörelse som startade redan i slutet av 1800-talet och som riktade sitt intresse mot landets ödekyrkor. Den landsomfattande kampanjen för att rädda dem nådde ändå upp till Jokkmokks gamla kyrka och kapellruinen i Gråträsk.
Det nya kapellet, som invigdes 1934, är en självständig tolkning av den gamla ruinen. Den speciella takformen, både in- och utvändigt, och fönstersättningen är ett resultat av arkitekten Sven Brandels egna tolkningar eftersom ruinen inte gav några svar på hur dessa ursprungligen sett ut.
I inventeringen konstateras att kapellet med sina tjärbrända timmerväggar och små fönster under branta spåntäckta sadeltak har en stark nationalromantisk prägel. Även omgivningen bidrar till kapellets särprägel, eller som det uttrycks i den kulturhistoriska bedömningen: "Kyrkomiljöns enkla, lantliga prägel där nästan bara staketet skiljer den från de omgivande odlingsmarkerna är viktig för kapellets karaktär".