Nära ta sitt liv trots tvångsvård

Det är första dagen på det nya behandlingshemmet i Uppsala. Via telefon berättar Maja sin historia.
Det började med sexuella övergrepp. Men det var inte förrän i 25-årsåldern som de fruktansvärda minnena hann ikapp Maja. Hon utvecklade anorexi och åkte in och ut på öppenvårdsavdelningen som fanns i Piteå då. När psykiatrin gjordes om hamnade Maja på dagvården för personer med ätstörningar. Där fokuserades det bara på anorexin.
- På senare år har jag inte fått någon professionell psykoterapi för det som hände i min barndom, det som ligger till grund för alla andra symptom, berättar Maja, som egentligen heter något annat.
Bakslag efter två år
I perioder blev hon inlagd på
25:an. En sluten avdelning för många olika slags diagnoser. Stökigt. Ofta överbelagt.
- Man fick inte vara ostörd, utan delade rum med andra patienter som kunde må väldigt dåligt. Det var fruktansvärt. I och med att jag har diagnosen posttraumatisk stress är jag väldigt känslig för höga ljud.
I två år mådde Maja bättre. Sedan blev det bakslag.
- I höstas hade jag väldigt jobbiga samtal i min terapi. Samtal som ändå var nödvändiga för mig. Men på dagvården klarade de inte av att hantera det som kom fram och mitt mående efter samtalen. Det var hela tiden prat om att jag skulle behöva mer vård och läggas in på 25:an. Men det var absolut det sista alternativet för mig.
Kände sig motarbetad
Maja kände sig pressad. I krismöte efter krismöte försökte man få henne att lägga in sig frivilligt. Hon kände sig motarbetad då hon kom med egna förslag om dietisthjälp och att få äta middag på dagvården.
- Till slut kände jag mig verkligen som den hopplösa patienten. Läkaren och enhetschefen såg mig som den hopplösa patienten och de orkade inte lyssna på vad jag behövde.
Orken tog slut.
- I höstas hade jag planerat en längre tid att jag skulle ta mitt liv. Det var helt svart, jag tänkte att det här är inget liv.
Samtidigt fick Maja direktiv av läkaren att absolut inte prata barndomsminnen, utan fokusera på här och nu.
- Det var lite spiken i kistan, det här att jag inte skulle prata ut om det som varit.
Majas terapeut hade fattat misstankar om självmordsplanerna. Efter middagen på dagvården, kom överläkaren och meddelade att Maja skulle tvångsvårdas på
25:an. Hon skulle också övervakas av personal dygnet runt.
- Jag hade förberett mig om de skulle komma på mig och ge mig tvångsvård. Jag hade jättemycket tabletter på mig.
Ingen märker något.
- Jag sätter mig i soffan, drar en filt över huvudet och trycker i mig alla tabletter.
Maja förs till 25:an, sedan till intensivvårdsavdelningen. Hon hallucinerar och är inte kontaktbar i över ett dygn.
- Jag hade kunnat få i mig en dödlig dos. Nästa gång är det en annan patient, som lyckas. Det känns fruktansvärt.
Efter fyra veckor på 25:an blir Maja utskriven. Utan vårdplan. Men med massor av mediciner.
- Jag har aldrig haft så mycket tabletter som när jag blev utskriven från 25:an.
I några veckor gick Maja hemma utan behandling. Hon gick ner i vikt och hade det jobbigt. Det slutade med att hon fick börja på dagvården igen. Efter elva års behandling slog psykiatrin i Piteå fast att man inte har rätt kompetens för Majas problematik. Behandlingshemmet som Maja är på nu har hon själv hittat via internet. Hon har hopp om framtiden. Och trötthet i rösten, när hon talar om psykiatrin.
- De tar inte på sig något ansvar. Ingen ursäkt. Ingenting.

Nära ta sitt liv trots tvångsvård

Hon drog en filt över huvudet. Därunder tryckte hon i sig över 100 tabletter av ångestdämpande medicin. – Man kan enkelt ta livet av sig fast man har tvångsvård och övervak, säger Maja, tre månader efter självmordsförsöket på psykiatrin i Piteå.