När trollen gömde sig på Grisberget ...

OKNYTT. Om Blomsterkungen Carl von Linne fått återkomma till Piteå i år, 300 år efter sin födelse och 275 år efter sin lappländska resa, skulle han troligen vara långt ifrån nöjd med vad han fått se från en del av de platser han besökte 1732.

Piteå2007-05-09 00:00
Denne lysande vetenskapsman, som så friskt iakttog naturen, skulle säkerligen i dag ha förmedlat sina intryck av Grisberget till en svidande vidräkning när han sammanfattat sina intryck som ofta tog sig uttryck i originella redogörelser, med en blandning av reportage, vetenskaplig rapport och gudomlig vision.

Det är inte mycket kvar av Grisberget eller Svinberget som det hette på Carl von Linnes tid, eller Carl Linneaus som han hette före adelsutnämningen. Ett berg Linne förmodligen betraktade på sin väg mellan Öjebyn och Piteå, vilket som fångats upp med en notering i reseberättelsen.

Troll i området

Piteåborna hade då en mycket stark respekt för naturväsen och uppfattade att det i och kring Grisberget fanns en del oknytt, i form av troll. Varelser som ibland var mycket lika människor och ibland totalt väsenskilda, som där levde någon form av socialt liv och vars drifter uppfattades av människorna som brott.

Det berättas i olika historier om hur bortbytingar upptäckts då trollen bytt ut sitt barn mot ett människobarn, vilket får anses som kidnappning. Ett sätt att undvika detta var dock att hota att döda barnet, eller döpa det. Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna.

Rädda för stål

För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen. Trollen var även rädda för stål. En kniv var bra att ha när man begav sig ut i "trollskogen". Vissa troll tycks vara känsliga för solljus och förstenades när de blev lysta på.

I vår nordliga landsända kunde även dessa väsen kallas för vittra.

"Här taltes mycket om berg och troll. Om sjöar, fiskställen der man ingenting får, utan man kommer ovetande. Om trolleri, att tjufven ej skall komma längre etc. Men allt hördes vara lögn, dels av historia dels af konsten", skriver Linne i sin reseberättelse efter att ha informerats om Piteåbornas tro på naturväsenden i och kring Grisberget.

Uppmärksammad grotta

Av berget är inte mycket kvar i dag, sedan Norra Ringen brutit sin väg genom den del av berget, och som för övrigt för snart 120 år sedan väckte stor uppmärksamhet i Piteå.

Detta sedan en stadsbo upptäckt en grotta i vilken han lyckades krypa in ett 30-tal meter och där påstod sig ha anträffat både människo- och djurben samt rester av eldstäder.

När fyndet blev bekantgjort vallfärdade nyfikna Pitebor till grottan. Uppmärksamheten blev faktiskt så stor att även landshövdingen och Piteå stadsfullmäktige tog initiativ till en blivande vetenskaplig undersökning av grottan, som då också stängdes för allmänheten.

Ett minne blott

Det stannade med detta och ingenting hände. Efter någon tid öppnades grottan igen, som enligt uppgifter hade två förgreningar av okänd längd.

Att det inte blev någon närmare undersökning av grottan fick även redaktören för dåvarande tidningen Norrbottens-Posten att reagera och år 1904 göra följande tidningskommentar:

"Är framställningen verkligen fullt riktigt måste man sannerligen förvåna sig över den lojhet som i berörda fall gjort sig gällande."

Grottan är i dag, efter att berget i modern tid nästan helt sprängts bort, ett minne blott. I dag kan Piteborna och eventuella Linneefterföljare beskåda konstverk i en del av det som finns kvar av Grisberget.<\c>

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om