När strömmen kom till byn

Det måste ha varit i början av 40-talet. Jag minns fotogenlampan över köksbordet och stearinljusen med fladdrande låga i andra rum, men tydligast står bilden av den batteridrivna radion som var placerad högst uppe på byrån utom räckhåll för oss barn. O-R-I-O-N hette den och ställde man en stol invid byrån och klev upp kunde man skåda märket, en egyptisk farao i ståtlig huvudprydnad och namnet i stora versala bokstäver därunder.
I ett hem fattigt på bilder blev denna farao också den bild som satte fantasin i rörelse och bokstäverna den första läsövningen. Det här var sannerligen ingen skvalradio utan för att spara batteriet sattes den på när det var dags för nyheter och slogs genast av där de och väderleksrapporten var över. Jag minns hur farsan andäktigt lyssnande till krigsnyheterna och kommentera dessa med sina hemvävda teorier.
När kriget led mot sitt slut randades det andra tider. Elektriciteten hade börjat byggas ut och vi som bodde i kommunens utkant var nog de sista att nås av detta den nya tidens välsignelse.
Jag minns hur elektrikern drog kuloledningar i varje rum och monterade armaturer och när han var klar samlades vi barn i köket där det nu fanns två lampor. En stor vit boll hängande i ett smalt järnrör mitt i köket och en liten boll på väggen vid vedspisen. Inför stora barnaögon tryckte sedan elektrikern/trollkarlen på strömbrytaren och hela rummet lystes upp med starkt vitt sken. Magi.
En tid senare byttes radion ut mot en modernare med sladdanslutning där man kunde stava till R-a-d-i-o-l-a och vi kunde få höra mera från den stora världen. För oss barn var farbror Svens brevlåda varje torsdag ett av de populäraste programmen. En riktig andaktsstund.