När konserthuset blev jazztempel
Konsert: Rigmor Gustafsson och Norrbotten Big bandPlats: Studio Acusticum, PiteåLängd: 50 minuter + 39 minuter (+ extranummer)Publik: Cirka 600 personer (fullsatt)EKONSERT
publik än bara de inbitna jazzfantasterna och att en del av hennes beundrare inte ens
reflekterar över att de lyssnar på jazz när de avnjuter hennes plattor och konserter, för jazz är väl "svår" musik, eller?
Arrangerande jazzföreningen kan andäktigt konstatera att det är fullsatt i Studio Acusticum. Bandledaren Tim Hagans kan inte tillräckligt många gånger säga hennes namn och upprepar generöst omdömen som "amazing" och "incredible".
600 personer på en jazzkonsert i Piteå. Det är väl fler än vad Frank Sinatra lockade till Finspång folkets park 1953 och naturligtvis bra många fler än en genomsnittlig kväll på vår lokala jazzklubb. Kul.
Konserten rymmer en myriad av färger, rytmer, tempon och temperament. Storbandets kapacitet och arrangeringsmässiga möjligheter utnyttjas till fullo, inte minst i det mer nyanserade andra setet. "Reason to believe", från bandets kommande cd tillsammans med Peter Erskine, bjuder på rätt abstrakt tonkonst i högt tempo, och i "Drum roll", som är vad den heter, blir det perkussiv fest med trummisen Bengt Stark medan blåset ömsom attackerar, ömsom smyger in med sina inlägg på ett mycket effektfullt sätt.
Rigmor Gustafsson är, som vanligt höll jag på att säga, en upplevelse. Rösten är distinkt och med perfekt tonkontroll. Trist, skolat och lagom är ord som känns mycket avlägsna. I stället går hon ofta en perfekt balansgång mellan ljuvt och fräckt i sitt uttryck och hon är "här" hela tiden.
"Voodoo skills" (med text av kompisen Lina Nyberg) är suggestiv med mycket "sug" som får mig att tänka på Peggy Lee-numret "Fever". Michel LeGrands lättsamma "Where’s the love" bjuder på mild, behaglig scatsång och egna, lediga klacksparken "Nothing’s better than love" visar superb gruppdynamik tillsammans med storbandet.
När värmländskan ger oss "en gammel standard" i form av "Prelude to a kiss" lyckas hon inte bara ge ny lyster åt den patinerade Ellington-klassikern. Hon sjunger den ungefär som om hon skrivit den själv, alldeles nyss. Sedan avrundar hon med "It don’t
mean a thing (if it ain’t got that swing)" där man sprängt in en superkul call & response-lek där hon scattar och storbandet härmar. Här lindar hon både låt, band och publik runt lillfingret. En fräck och helrätt final.
Inte en förtrollad jazzkväll, men en väldigt bra sådan. Älvsbyn och Piteå är härmed avverkade. I november väntar ytterligare sju konserter i Norrbotten.
Så jobbar vi med nyheter