Den finaste 50-årspresenten fick Pete av barnen. Tavlan föreställer en sjöhäst. Den enda arten där pappan ansvarar för avkomman.
Tavlan med en sjöhäst är mer än bara en tavla för Pete Siipola. Han fick den i 50-årspresent av sina barn. Den hänger på bästa plats i lägenheten i Kopparnäs, utanför Piteå, och det symboliska värdet är stort för honom. Bland sjöhästarna är det pappan som tar hand om barnen.
Pete, som själv växte upp i ett miljonprogramsområde utanför Södertälje, var bara ett litet barn när det började gå utför för honom. En händelse som under många år tystades ner gav honom svåra skuldkänslor och har förföljt honom genom livet.
– Jag var sex år när en liten, nyinflyttad kille började följa efter mig och mina vänner. Han ville så gärna leka med oss. En gång smet vi in på en byggarbetsplats, där det funnits en lekplats. Byggarbetarna hade rivit ner ett trätorn och det hade lagts ner ovanpå en kulle, berättar Pete.
Han och vännerna kom på idén att klättra in genom tornets fönster och sedan sätta tornet i rullning nedför backen. Det skulle bli en rolig lek och de sa till den nye killen att han skulle få leka med dem om han klättrade in i tornet.
– Han gjorde som vi sa, men pojken hann inte dra in huvudet innan jag gav fart åt det tunga tornet som rullade nedför backen. Jag glömmer aldrig det jag fick se när tornet rullat iväg. När jag blundar kan jag än idag se den lille, döde pojken framför mig, synen har förföljt mig hela livet.
Pete sprang hem och gömde sig under sin lillasysters spjälsäng. Han slutade helt att prata och föräldrarna tog honom till en barnpsykolog. Sedan lades locket på och ångesten har bubblat i Petes bröst hela livet.
– Det var först nästan ett helt liv senare, under 12-stegsbehandlingen i Öjebyn, som jag började prata om traumat med en präst och det var först då som skuldkänslorna började lätta.
Pete säger att han i efterhand förstår att drogerna hjälpte honom att döva känslorna, det var en förklaring till att han hamnade i missbruk.
– Jag hade över lag en tuff uppväxt. Pappa var gravt alkoholiserad och jag blev mobbad i skolan. När jag lärde mig att jag fick respekt om jag använde våld så blev jag lite av en värsting.
Pete var åtta år när han smakade alk
ohol och rökte för första gången. Han hamnade i OBS-klass och hoppade av skolan redan i sjuan.
– Jag kom tidigt in i den kriminella världen. Från början snodde jag cyklar och mopeder och med tiden blev det grövre brott med stölder och misshandel. Alkoholmissbruket övergick i heroinmissbruk och hela livet var en jakt på pengar.
Pete säger att han åkte in och ut ur fängelset och att han skadat sina nära och kära och missbrukat deras förtroende.
– En gång när jag muckat fick jag låna lägenheten av min syster, men det dröjde inte länge innan jag sålt hennes kristallkrona och andra värdesaker för att få tag i knark.
Missbruket blev tyngre och brotten allt grövre och när Pete satt inne på Hall efter en knivskärning hade han nått botten. Han bad om hjälp att bli fri från missbruket. Han orkade inte längre med den ständiga jakten på pengar till knark, han stod inte längre ut med att göra sina nära anhöriga illa.
– Jag mådde så dåligt att jag till och med försökte hänga mig i häktet, men till slut fick jag gehör för min önskan. Soc skulle skicka mig till ett behandlingshem om jag gick med på att åka till Öjebyn. Det var väldigt långt hemifrån men jag valde att tacka ja.
Pete säger att det var en helt ny värld som öppnade sig på behandlingshemmet och till en början ryggade han tillbaka när vuxna män kom fram och kramades.
– Jag är uppvuxen i en familj där vi inte hade mycket närhet, så det var helt nytt för mig. Snart insåg jag att alla bara ville väl och tog emot mig med värme.
Elva månaders behandling med ett 12-stegsprogram i Öjebyn blev Petes räddning, nu var han fri från missbruket. Och han glömmer aldrig dagen när han kom till Öjebyn - den 8 december 2003.
– Visst hade jag ett återfall och nog var det en tuff tid, inte minst när vi skulle ha anhörigdagar och ingen av mina anhöriga ville komma.
Det var en till kille som inte heller fick något besök och de två fick istället skriva brev till sina anhöriga. Sedan var tanken att de skulle sitta mittemot en tom stol och läsa upp hur de hade sårat sina nära och kära.
– Den andre killen fick börja och när han läste sina brev började tårarna rinna från mina ögon. Jag bröt ihop fullständigt. Det var smärtsamt men förlösande, där och då hade jag verkligen tagit in hur mycket ett missbruk förstör.
I samband med behandlingen ville Pete förändra allt i sitt liv och det var också då han bytte namn. Han hade dittills levt sitt liv som Peter Sandelin, nu tog han sin mammas flicknamn Siipola och strök r:et i sitt förnamn.
Han träffade en kvinna och de fick sju barn. Dessa tar Pete nu hand om på heltid, sedan paret separerade för några år sedan.
Pete Siipola vill ge sina barn en annan uppväxt än den han fick själv.
Just nu är Pete mellan jobb, på grund av en gammal ryggskada. Livet i övrigt är allt han kunnat önska. Han har en bostad som rymmer hela familjen och en särbo som han är lycklig med.
–Jag har tidigare föreläst om mitt liv och skulle gärna göra det igen, för att visa ungdomarna allt elände droger och kriminalitet för med sig.