När hjärtat säger ifrån

Den lilla gympasalen i källaren på Strömbackaskolan är full av folk. På golvet ligger läraren Kurt Nordström livlös. Han krampar och är blå om läpparna. Ambulanspersonalen stöter med defibrillatorn tre gånger innan hans hjärta börjar slå igen.
Så åker de iväg med honom. I nästan fyra dygn ligger han nerkyld. Ingen vet hur det ska gå.
Epilepsi
Det var den 30 oktober förra året som ett gäng från Strömbackaskolans personal som vanligt samlades för att spela innebandy.
Ingen visste då att en omskakande händelse skulle inträffa bara en liten stund senare.
Först trodde innebandygänget att kollegan drabbats av ett epilepsianfall, där han låg i kramper på golvet. Men när han började bli blå i ansiktet förstod de att det var allvarligare än så. En sjukvårdskunnig påbörjade hjärt- och lungräddning medan en annan ringde SOS Alarm.
Tryck över bröstet
Nu har det gått tre månader sedan hjärtstilleståndet. Kurt Nordström säger att han fortfarande har svårt att förstå att det är han själv det gäller.
- Den dramatiska delen vet jag inget om, jag kommer inte ihåg någonting från den veckan, varken före eller efter. Det känns overkligt, som att läsa en bok - fast det är mig det handlar om.
En tid innan hjärtstoppet hade Kurt känt av ett tryck över bröstet.
- En vecka innan det hände var jag på vårdcentralen. Där gjorde de en del kontroller, men det visade inget speciellt. Jag fick astmamedicin utskriven och när jag tagit den gick det lättare att andas och jag kunde köra på ännu mer, säger Kurt Nordström.
"Det borde inte vara jag som låg där"
Han är 36 år. Idrottar fyra gånger i veckan. Äter rätt okej, men stressar väl mycket.
- Så är det väl för alla småbarnsföräldrar. Man ska få ihop tillvaron med skjutsningar och hämtningar, sedan har det varit en pressad höst på jobbet med nya lokaler och lite tjorv. Men man ska inte vara 36 år och få hjärtinfarkt!
För det visade sig att Kurt, förutom hjärtstilleståndet, haft en hjärtinfarkt.
Beskedet fick han på en kontroll i Umeå.
- Min pappa hade hjärtproblem, så det är förmodligen ärftligt. Men ändå - det borde inte ha varit jag som låg där.
Enorm trygghet
Efter att ha sprängt ett kranskärl fick Kurt en ICD inopererad.
ICD:n är en sorts pacemaker som startar igång hjärtat om det skulle stanna igen.
- Efter att mina barn inspekterat maskinen konstaterade de att pappa har ett elhjärta. De tycker det är lite häftigt med "robothjärtat", som de säger.
Barnen hälsade på
Barnen fick hälsa på sin pappa under tiden han låg på sjukhuset.
- De tyckte att det var obehagligt med alla slangar i kroppen, men samtidigt kanske det var nyttigt för att de skulle förstå. Under hela tiden tror jag att det varit värst för min fru. Vardagen måste fungera samtidigt som det är totalt kaos. Hon visste inte om jag skulle känna igen henne när och om jag vaknade. Som tur är har vi haft stort stöd av mormor och morfar och farmor och farfar.
"Värst för min fru"
Sedan terminsstarten har Kurt jobbat heltid. Han är också tillbaka på innebandyplanen.
- Mina medspelare tycker nog att det är obehagligare än jag själv. Det var traumatiskt för dem, en fullt frisk människa som plötsligt håller på att dö. Söndagen efter det hänt samlades de och pratade igenom hur de upplevt det. Under tiden tror jag de fick besked om att jag var på "upptining".
Hur ser du på händelsen nu?
- Den här gången var det inte meningen. Det har tagit lång tid att få en känsla för hur nära jag varit att dö. Jag är djupt tacksam för att det fanns så kunniga människor på plats. Utan dem hade jag inte levt i dag. Jag är också tacksam för alla andra otroliga människor som visat kärlek på olika sätt.
- Jag ser positivt på livet, framåttänkandet hör väl ihop med att jag har svårt att ta till mig det som hänt, men man kan inte bara älta heller. Jag har blivit starkare. Absolut.

När hjärtat säger ifrån

Det är en helt vanlig tisdagskväll med innebandygänget. Skratt, svett och passningar. Så förändras livet. Läraren Kurt Nordström, som nyss satt på avbytarbänken, har ramlat in på planen. Livlös. Här berättar han sin historia.