Denna dagen är det cirka 30 personer som kommit för att höra Elin Johansson berätta om Furunäsets sjukvårdshistoria, en historia som tar sin början vid piren i hamnen. Här landsteg de första mentalpatienterna 1893, efter att ha färdats på havet i dagar på ångaren Rurik. Sjukhuset var nyligen färdigställt, ritat av stjärnarkitekten Axel Kumlien, och i dagens pengavärde investerades motsvarande över en miljard i sjukhusets uppförande. Fängelser och sjukvård tilllhörde den moderna världens infrastruktur, och med ambitionen att modernisera Sverige investerades för framtidens fång- och sjukvård. Under de kommande nästan hundra åren skulle hundratals patienter och anställda komma att leva och dö på Furunäsets hospital- och asyl.
Elin Johansson har hållit i guidade turer i snart tio år, men det är först nu som privatpersoner kan boka platser på hennes turer. Intresset har under sommaren varit enormt, och ett facebook-evenemang fick ställas in för att för många anmält sig. Då hade drygt 2500 personer anmält intresse för en enskild visning. Nu kommer hon att anordna fler turer för privatpersoner under hösten.
– Jag har varit lite dålig på att marknadsföra mig fram till nu. Det har aldrig varit bokningsbart för enskilda individer tidigare, vilket jag nu insett varit ett misstag. Vi kommer att lägga upp fler turer under hösten.
Under turen får vi stifta bekantskap med cykelreparatören, tillika patienten Karl Gustav Högmodig, som gett Modigs Gränd dess namn. Megalomanen "Gösta" skymtar förbi, han som både var Winston Churchill och överläkare på Furunäsets mentalsjukhus, mycket beroende på vilken dag det var. Men främst får vi följa Anna Lindersson från Vallentuna. Hon anlände till Furunäsets hamn 1893, endast 21 år gammal. 88 år gammal dog hon på sjukhuset. Ofrivilligt satt hon inspärrad i 67 år, och är den människa som mot sin vilja suttit inspärrad längst i svensk historia. Än i dag vet vi inte varför hon spärrats in, då hennes journaler fortfarande är belagda med sekretess. Elin Johansson berättar att många känslor kommer upp under turerna.
– Den här platsen har så många kopplingar till så många människor. Till folk som jobbat här, som haft släkt här, som levt hela sina liv här. Det är mycket känslor inblandade. Varje gång jag har turer får jag höra så många nya historier från folk som är med, säger hon.
– Jag tror det är först nu som många känner att det är okej att prata om Furunäset. Proppen har gått ur.
Psykvårdens historia kantas av många behandlingsformer och omformulerade idéer. Elin Johansson berättar om hur de inspärrade delades upp i olika grupper. Dels efter kön, men också efter grad av våldsamhet och ohörsamhet mot ordning. Främst var det dock prognospotentialen som avgjorde patienternas öde. För hospitalpatienterna ansågs det finnas hopp om bättring, och dessa patienter förvarades för sig. Asylpatienterna kunde däremot ställa in sig på en evighetslång vistelse. Utan hopp om bot och bättring var deras lott att stängas ute från världen. Eller att skyddas från den, beroende på hur man såg på det.
– Dessa patienter skulle aldrig komma att släppas ut, utan stängdes in för att få skydd från världen. Eller att världen skulle skyddas från dem, berättar Elin Johansson.
Hon beskriver att vården initialt handlade om vila, om att låta larmet från världen tystna och på så sätt finna bot, eller åtminstone lugn. Snart togs däremot mer drastiska metoder i bruk, inspirerade av den fysiska medicinens framgångar och verkan. Då långbad och insulinterapi blivit omodernt följde lobotomeringarnas tid. Lobotomering, där hjärnans prefrontala cortex skärs av från övriga hjärnan, kom i bruk under 1940-talet och dess uppfinnare belönades med Nobelpriset 1949. 4500 patienter lobotomerades i Sverige, varav många dog av akuta skador i hjärnan åsamkade av operationen. Operationer som dessa utfördes även i Piteå.
Sedan får vi på vandringen höra om psykofarmakans intåg i vården. När medicinerna blev effektivare ersatte dessa sakta men säkert psykokirurgin. På "Tre gångares väg", även kallad Kärleksstigen, kunde sköterskor och skötare ses promenera med hibernaldrogade patienter. I sprutorna fann patienter med de mest skilda problem en lindring från ångest och oro, men också en stor tomhet då alla känslor rann bort. Skrik och gråt på avdelningarna tystnade, lugnet bredde ut sig över Furunäset.
På kyrkogården slutar Elin Johanssons rundtur, tillsammans med berättelserna från de som levat. 967 människor finns begravda här. Endast personalen har stenar resta över sig, patienterna ligger i omärkta gravar. Som mest kunde Furunäset ta emot 800 patienter, varav många slutade sina dagar på denna kyrkogård, innan större delen av verksamheten flyttades 1987. 1993 stängde sjukhuset officiellt, på året 100 år efter att det slagit upp portarna. Eller kanske snarare stängt dem. Men historierna har under åren börjat finna sin väg tillbaka, upp från gravar och ut genom stängda grindar, när människor börjat dela med sig och när patientsekretessen långsamt faller bort från patientjournaler och handlingar.
Och historierna är det som lockar Elin Johansson. Nu hoppas hon bilda en studiecirkel för att upptäcka och lyfta upp historier från Furunäsets långa historia.
– Jag tror det det var folklivsforskaren Ebbe Schön som sa att det alltid brinner i folklivsforskarens hus. Saker går hela tiden förlorade. Och det brinner i det här huset också, säger hon.