När förtöjningen blir en fotboja

Inblåst och inregnad! Där fick man för att man raljerade om vädret i förra veckans krönika. Häggvik må vara pastoralt vackert och konstnären Anders Åbergs livsprojekt Mannaminne hur spännande och intressant som helst, men kan man inte dra vidare när man känner för det blir förtöjningen fort en fotboja. Nordostliga vindar i kulingstyrka under flera dagar river upp Bottenhavet och våghöjden är ett par tre meter samtidigt som regnet vägrar ge med sig. Visst kan man segla ändå, men behöver man inte så drar man sig helst för dylika äventyr. Alla ombord skall kunna känna att det är trevligt på sjön.

På tredje dagen i samma hamn, våldsamt uttråkad och med kulingen fortfarande envist vinande i masterna, händer äntligen något spännande. Byborna har de senaste dagarna hållit koll på fritidsbåtsflottan som växt sig allt större ju mer regnet och vinden attackerat semesterfirarna. När det inofficiella besöksrekordet slås och vi ligger 22 segelbåtar tätt sammanpackade, lossnar bryggorna från sina förtöjningar. Intressant! Några damer på bryggan reagerar instinktivt och resolut. "Fram med linor och block" beordrar de. Reaktionen är tydlig i samtliga båtar men på väldigt olika sätt. Några sätter alla klutar till och börjar genast agera för att säkra upp den sakta men säkert draggande bryggan. Andra tittar förfärat upp ur sittbrunnen och försvinner lika snabbt ned igen. Den tredje kategorin kollar sina egna förtöjningar, hänger ut fler fendrar och startar motorn. Syftet är tydligt för samtliga men prioriteringen skiljer sig markant, hjälpas åt eller rädda sitt eget först.

Nåväl allt faller ut till det bästa, byborna skyndar till med kedjor och bryggan kan så småningom säkras upp mot ett gigantiskt stenblock på stranden. Dessutom blir vädret långsamt bättre och dagen efter bryggincidenten kan vi kryssa ut på havet igen för några timmars segling. I Bönhamn tar vi turbåten ut till Högbonden, Sveriges näst högst belägna fyrplats 75 meter över havet, numera även kafe och vandrarhem. Fyren kom till i början av förra seklet efter en båtolycka där ångaren "Piteå" gick på grund strax utanför ön. Vi känner oss lite larvigt delaktiga i hela anläggningens historik och försöker pruta på kaffet och saften men hänvisning till vårt ursprung, dock utan framgång. På kvällen seglar vi vidare.

Just nu ligger vi på Ulvön och laddar för lördagens kappsegling runt ön. Snacket går på bryggan. Hur skall vindarna blåsa? Vilken väg är bäst, nära land eller ut på fjärdarna? Vem skulle egentligen ha vunnit förra året om inte OM hade varit? Vi lyssnar av men ligger lågt. Självklart har vi en strategi klar. Gå ut stenhårt, öka allt eftersom och sedan spurta i mål. Det borde funka, om inte …

Ohoj.