Han emigrerade som 27-åring från Norrfjärden år 1890, för att sedan återvända till Pitebygden 1898. Andersson arbetade inom industrin i 62 år och var organiserad fackföreningsman sedan 1892.
Han har lämnat ett värdefullt bidrag till historien genom att i en fyllig reseberättelse beskriva hur överresan gick till och ur vilken här hämtats några av de intryck han samlade på sig.
Med ångare från Piteå
Det var den 2 september 1890 Andersson gav sig iväg med ångaren Luleå, från Piteå. Efter tre timmars färd stannade båten upp i Byske.- Där var flera bekanta mig till mötes och bjöd mig ett sista farväl, berättar han.
Färden gick sedan gick vidare till Ursviken och Holmsund, dit ångaren anlände den 3 september på morgonen. Från Holmsund gick färden direkt till Sundsvall och Stockholm, dit resenärerna anlände på eftermiddagen den 4 september.
- Med glatt mod skyndade vi i land. Knappt hade vi lämnat båten innan vi omringades av emigrantagenter och stadsbud, som alla ville ta hand om oss, och innan vi riktigt visste hur det gått till hade vi fått rum på ett hotell. Redan samma afton gav vi oss iväg till generalagenten Larsson för att köpa biljett till Cumberland i staten Wisconsin i Nordamerika. Nu uppstod emellertid ett nytt bekymmer, ty Larsson förklarade att vi själva skulle få bekosta oss resan från Stockholm till Göteborg. Vi begärde då att få tillbaka våra pengar och efter hård dispyt erbjöd sig Larsson att köpa biljett åt oss till Göteborg och härmed låta vi nöja oss. Nu hade vi två dagar på oss att bese Stockholm
Tåg till Göteborg
Den 6 september gick resan vidare med tåg till Göteborg. Denna resa tog en tid av nära ett och ett halvt dygn. Andersson åkte med ett godståg.I Göteborg mötte värden för emigranthotellet och erbjöd rum under det två dagar långa uppehållet och under vilket utresebetygen granskas av polismyndigheten.
Den 9 september steg Andersson ombord på en ångslup och fördes till den stora emigrantångaren Orlando. 1 350 emigranter var med på denna resa. Av dessa tillhörde 930 tredje klassens passagerare, 250 andra och 170 första klassen.
- En stor del av emigranterna var finnar. Man roade sig nu med musik och dans, men snart började vinden friska upp, så att dansen måste inställas. När kvällen kom uppsökte vi våra liggplatser och kröp till kojs. Den stora mängden av sammanpackade människor gjorde luften i rummet i hög grad osund och också kvav. Sjösjukan började även infinna sig, i synnerhet bland kvinnorna.
Den 10 september, vid middagstid anlände båten till Hull. Så snart man stigit iland och fått sina koffertar och kappsäckar besiktigade av tulltjänstemännen, begav sig resenärerna till järnvägsstationen för att få biljetter till resans fortsättning, staden Liverpool.
- Även här mötte vi en agent, som välvillig visade oss vägen till ett stort hotell. Vi inträdde i en mycket rymlig sal, där kaffe serverades. Sedan detta intagits blev först fruntimren och de som hade familj anvisade sovplatser, sedan de övriga och sist finnarna, vilka alltid var avskilda från de andra.
Svår fattigdom
Efter frukost morgonen därpå hann Andersson ut för att se på staden.- Vi såg här bland annat en hop gatpojkar, som nödvändigt ville borsta våra skor eller sjunga en och annan visa för oss för en slant. Detta tycktes vara deras yrke, men att det ej var mycket lönade syntes nog, ty de voro trasiga och såg ut att lida av svår fattigdom. Liverpool är ingen vacker stad. Gammal och mörk samt fylld av stenkolsrök gör den ett ängsligt intryck på främlingen.
Den ångare med vilken Andersson reste hette Arizona
- Först på eftermiddagen den 12 september fick vi äntligen gå ombord, men någon resa blev det ej av den dagen. Sedan vi vilat över natten, väntade vi att snart få se båten göra sig klar, men ännu dröjde det länge nog. Först sedan en del engelska resande stigit ombord började båten äntligen vända sig mot väster, Klockan var då över fem på eftermiddagen den 13 september. Klockan nio blev vi kommenderade att gå till vila. Klockan sex på morgonen den 14 väcktes vi och fick kaffe och frukost, bestående av kött, bröd och potatis. I Irland klev ytterligare några hundra passagerare på.
Många sjösjuka
Strax efter midnatt väcktes passagerarna av att båten rullade förfärligt.- Sjösjukan började gripa omkring sig och efter ett par timmar var knappt var tionde passagerare frisk. Förs på tredje dygnet började stormen avta i styrka och efterföljdes av det härligaste väder. Det dröjde nu ej länge innan alla var friska och krya. Man skämtade och pratade om varjehanda, promenerade på däck antingen ensam eller i sällskap med sin hustru eller fästmän, den som hade någon.
Lyckligt slut
Den 22 anlände passagerarna lyckligt till New York.- Sedan tullbetjäningen genomsett våra reseeffekter för att övertyga sig om att vi ej förde oförtullade varor med oss, blev vi förda till Castle Garden och erhöll var och en järnvägsbiljetter till den ort där man ämnade börja sin verksamhet.
Albert Andersson anlände till Chicago den 25 september. Därifrån reste han vidare till Cumberland i Wisconsin, dit han anlände på eftermiddagen samma dag.
Efter hemkomsten gifte han sig med Katarina Sofia Öhrström, bördig från Lövånger och som dog 1959. Makarna var en tid bosatta i Djupviken. De fick 1904 dottern Britta, som dog 1921.<\c>