Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas: Ekdahls debut från 1994 är en svensk klassiker. "Visa-Lisa", med den enkla, spontana känsla som präglade förstlingsverket, vill jag gärna uppleva igen. Jag hade hoppats på mer renodlad utveckling åt endera visa eller de rockigare inslagen på förra plattan. Istället är det kanske vispopigare än någonsin.
Ljudbilden är luftigare och anslaget känns mindre dystert än på systerplattan. Där den övertygande "Olyckssyster" ropade "achtung" i respektingivande topplåtar som "Om jag snubblar efter vägen", "Hon förtjänar hela himlen" och viskande "Dom band som binder mig" är "Pärlor av glas" en rakt igenom småputtrig historia. Sympatiskt och snyggt, men ett par profilstarka rocklåtar som kontrast till det Ekdahlska myset hade gjort gott.
Precis som sist har de huserat i välrenommerade danska PUK-studion. I bandet ingår fina namn som "Norpan" Eriksson (trummor) och Mattias Blomdahl (gitarr) och soundet är oklanderligt.
"Hjärtat var rispat" för tankarna till undertecknads idol Richard Hawley och hör till de bästa låtar hon skrivit. De som avskyr hennes röst lär dock få ytterligare vatten på kvarn när de hör henne sjunga den. "Där ser du själv hur högt du når" är en annan favorit, framförd på ett ömsom ljuvt, ömsom sargat vis.
Sammantaget är album nummer åtta en gedigen men aningen jämntjock mellanplatta. Nu vill jag höra henne live. Trots att den var utsåld har det har gått tolv år sedan Lisa Ekdahls enda spelning i Piteå. Dags för ett nytt besök.