Det är i den stunden jag helt oförberedd översköljs. En blogg jag följer handlar om en kvinna som är ofrivilligt barnlös. Men inte nu längre. Hon och hennes man har just kommit hem från Korea med sin adopterade son. Bilden på hans sovande blöjrumpa är helt underbar och det sticker till i tårkanalen. Sedan jag själv fick barn är det stor skillnad på min reaktion över andras barnlycka. Vänner skickar MMS från BB på deras nyfödda son. Jag hulkar lite i smyg. Pappa Fredrik bloggar om sin kämpe - dottern Mira som föddes med diafragmabråck. Innan hon föddes sa läkarna att det var osäkert om hon skulle överleva. Jag småsnyftar för mig själv innan jag klär på mig för att ta den sedvanliga barnvagns- och hundrundan före lunch.
Eftersom träningsmöjligheterna är tämligen begränsade nuförtiden, men min kropp längtar efter att få ta ut sig, tar jag löparskorna och springer ut i förmiddagen. Med barnvagn. Med hund. Med blodsmak i munnen efter bara en liten liten stund.
Jag känner mig nöjd med mig själv, trots att det är lite deprimerande att hunden lunkar i uppförsbackarna medan jag kämpar på med löpstegen bredvid. Frågan är bara om brevbäraren vi möter ler så mycket för att hon tycker vi ser gulliga ut eller för att hon tycker att jag ser desperat ut?
Väl hemma sover Siri i barnvagnen på balkongen i tio minuter. Jag hinner göra sit-ups på yogamattan till ackompanjemang av Neil Youngs "Heart of gold". Sedan lyfter jag in Siri som vaknat, varm om kroppen och med näsan röd av uteluften. När jag sedan lägger mig i sängen och ammar kommer hunden som vanligt och gör mig sällskap. Det finns ett foto från vår första dag hemma med Siri. På den ligger jag och ammar medan Hemi ligger inkrupen bakom mina knäveck. Nyss såg jag en 30 år gammal bild på min sambos mamma, där hon ligger och ammar med deras lockiga airedaleterrier i knävecken.
När vi blev med hund för snart fyra år sedan skulle hon absolut inte sova i sängen. Men nu ligger hon där, 45-kilosklumpen med snöblöt päls, på våra före detta vita lakan. Helst under täcket, för frusen och mysig är hon. Nu när vi också har Siri mellan oss i dubbelsängen vinkar jag och sambon mest till varandra från varsin kant. För mellan oss i sängen har vi vår dotter, trots veckans larmrapport om plötslig spädbarnsdöd: "Det viktigaste budskapet är att föräldrarna inte ska ha barnet i samma säng - och så att det är bra med napp", säger Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid
Astrid Lindgrens barnsjukhus, till TT. Ensam i spjälsängen stor som ett hav? Trygg mellan sina föräldrar? Det är konstigt att så många saker som man gör av intuition är fel. Som att kombinera barn och hund. Minns inte hur många oroade kommentarer jag fick som gravid och hundägare.
J
Jag tänker på det när vi ligger och trängs under den mjukgrå fleecefilten. Alla fyra familjemedlemmar.