Euskefeuratmusikern Dan Engman har en bred erfarenhet. Han har spelat på musikfester och i orkestrar, i amatörteatrar och revyer. Varit aktiv i musikförbund och föreningar. Är projektledare för festivalen Pitefolk och lärare på Framnäs folkhögskola, där han nu är aktuell med ett EU-projekt i samarbete med ett finskt folkmusikinstitut och ett norskt universitet med syfte att skapa en plattform för traditionell musik.
– Musiken är i princip allt jag gör, säger Dan Engman där han sitter i skydd från regnet på altanen hemma på Strömnäs med en bulle balanserandes på ena knät.
I huset finns otaliga instrument. Tjugo gitarrer av olika karaktär, en och annan fiol och ett piano. Musikintresset började redan i barndomen i Malmberget. Musiken satt i väggarna hos familjen Engman. Hans mamma spelade fiol och hans pappa sjöng i kyrkokör.
– Jag kommer ihåg när jag som liten letade fram en grammofonskiva, Mendelssohns violinkonsert i e-moll. Det var ett fint omslag med många färger. Den musiken grep tag, säger Dan Engman.
Trots en befintlig musiktradition i Malmberget slog det honom inte att han kunde ha musik som yrke och han spelade inte på allvar förrän efter högstadiet när han och några vänner bildade ett band.
– Ingen kunde säga vad som var rätt eller fel. Vi utvecklades tillsammans.
Den okonstlade, prestigelösa inställningen bidrar till en genuin musikglädje. Han anser att kulturen kan förena människor, men att den också kan vara exkluderande. Det han tycker om med folkmusiken är en känsla av frihet, berättar han.
– Den har beröringspunkter med jazz. Den är sympatisk, amatörer och proffs jammar tillsammans. Det är en generös genre utan hierarkier.
Den inkluderande värdegrunden har spillt över från det rent konstnärliga intresset till engagemanget för kulturlivet i Piteå och han skriver ofta insändare.
– Jag är en man med många åsikter. Det finns något slags patos där. Jag vill skapa förutsättningar för en levande kultur. Om man inte använder skattepengarna till rätt ändamål blir jag upprörd. Kulturen är viktig för människans utveckling. Det är det första man ägnar sig åt efter de basala behoven. För 50 000 år sedan när de dräpt och ätit en bisonoxe så målade de på väggen. Jag gissar att de hade någon form av musik också.
På senare år har Dan Engman gått ner i tid på Framnäs och nu undervisar han endast i folkmusik. Då och då reser klassen till Bulgarien eller Makedonien och uppträder. Men många förknippar honom nog mest med Pitefolk och Euskefeurat.
Under coronaepidemin har många evenemang blivit inställda, vilket gör honom nedstämd.
– Man längtar efter att träffa folk och spela. Många vänner har det svårt med inställda spelningar. Det gäller ju inte bara musikerna, utan hela infrastrukturen runt omkring. Tur att Euskefeurats vinterturné blev färdig innan det brakade loss. Om restriktionerna hade kommit tidigare så hade vi kanske gått i personlig konkurs.
Eftersom Dan Engman och hans fru Christina tillhör en riskgrupp och social distansering är att föredra så tillbringar de en stor del av sommaren i stugan i Jämtland. Naturen ligger honom varmt om hjärtat.
– Jag fiskar i en å som ligger alldeles i närheten. Naturen, speciellt fisket, är ett sätt att slappna av. Men jag har alltid projekt igång, även när jag är ledig. Musiken är mitt liv. Den är som luften man andas, säger Dan Engman.