Morrissey - snart sagt allas älskling
MORRISSEYRingleader of the tormentors(Attack/Sanctuary/Sony BMG)PPPP
Plågoandarnas ledare, som "Ringleaders of the tormentors" betyder, har till de ursprungliga tillbedjarnas (de trasiga och speciella) fasa blivit allt populärare hos mainstreampubliken och med den här skivan lär Morrissey bli snart sagt allas älskling. Maken till lättillgänglig och direkt musik får man leta efter. I vart fall om vi pratar Morrissey.
Med hjälp av producenten Tony Visconti har Morrissey spelat in i Rom och på något sätt lyckats öppna alla kranar. Det är värme som strömmar mot en och redan efter första lyssningen känner jag mig familjär med flera av sångerna.
Det är då misstanken slår mig. Morrissey ger fullkomligt fan i sin gamla publik, karln ska ju trots allt uppträda i Bingolotto (ett helgerån enligt de mest hängivna fansen och gudarna ska veta att Morrissey har hängivna fans) och nu en sådan här fegt tillrättalagd platta som passar vilken räddhågsen kommersiell radiokanal som helst.
Jag lyssnar igen. Och igen! Aha, barnkörer både här och där och är det inte lite väl svulstigt? Men det går inte att värja sig. De smeksamma melodierna sveper som varma vindar mot mig, men texterna har kvar svärta och kraft.
Nej, jag kan inte värja mig. Morrissey må ha sålt sin konstnärssjäl och låst in sitt utanförskap i garderoben, men "Ringleader of the tormentors" är helt enkelt en grymt bra skiva. Förföriskt som bränt socker i underbara singeln "You have killed me", förtrollande groteskt i "I will see you in far off places", innerligt vackert som i "Dear god, please help me", intensivt som i "On the streets I ran" och som topp det över sju minuter långa mästerverket "Life is a pigsty".
Morrissey må ha lämnat de mest ödsliga utposterna, men det här ljuset och den här värmen kittlar skönt. Bättre än någonsin? På sätt och vis är det så. Morrissey är helt enkelt för bra för att bara tillhöra en utvald skara. Men visst fan är det märkligt att Moz tänker ställa sig på Bingolottos scen.
Så jobbar vi med nyheter