Iklädd kostym och cylinderhatt möter Morgan Stenberg upp 30-talet åhörare som anmält sig till höstens andra skymningsvandring. Ett stort paraply fungerar som käpp och en lykta lyser hans väg genom ett skymmande Piteå.
Första stoppet blir vid gamla Piteå lasarett, numera känt som vandrarhemmet vid Badhusparken. En julinatt 1858 brann det ner till grunden. Morgan Stenberg berättar detaljerat och inlevelsefullt om hur räddningsarbetet organiserades och om sjukhusföreståndaren, som hördes sitta upptagen i ett pokerspel i Munksund när branden bröt ut. Ackompanjerad av Beatrice Eklund som i dramatiserad form iscensätter brandens enda dödsoffer. En lam trebarnsmor som låg på salen längst in i byggnaden, ingen kunde rädda henne från lågorna.
– Det sägs att gästerna här ibland klagar på att det är svårt att sova i ett av rummen, säger Morgan Stenberg.
Nästa stopp blir på Piteås en gång värsta slumområde, Norrmalm. Det byggdes på 1700-talet. Piteå stad var nämligen en ö då, omgiven av vatten på alla sidor. I grova drag kan man tänka sig att stadskärnan gick från Badhusparken till busstationen och från Sundsgatan till Hamngatan. Till Norrmalm förpassades fattiga och folk med illaluktande yrken så som fiskare, repslagare och skinnare.
– Ja, allt slags löst folk, berättar Morgan Stenberg.
På nuvarande Nygatan 10 fanns 1800-talets fattighus i Piteå. I två rum trängdes här 40 personer som delade två och två eller tre och tre på sängarna.
– De fick sova i skift. Och det kryllade av råttor, löss och ohyra, berättar Morgan Stenberg.
– Två gånger per år auktionerades de fattiga ut till bönder och andra som till lägsta tänkbara peng var beredda att ta emot en fattig i sitt hushåll, säger han.
De fungerade som billig arbetskraft så länge de levde.
– Annat var det däremot med barn, för dem kunde folk till och med tänka sig att betala för att ta emot.
Många rymde när de fick veta att de auktionerats ut till ökända gårdar. Den sista fattigauktionen hölls i Piteå 1936.
Till totalt sex nedslagsplatser tar Morgan Stenberg med sig sina åhörare. Han berättar om människoöden, allmänna ledvnadsvillkor och sjukdomar.
– Det är en viktig del av historien, men ofta pratar man inte så mycket om det. Sen är det just känslan av att det var här det hände, här där jag står. Även en sån historia har sin vikt och sitt värde, säger Morgan Stenberg.