Miskovsky går rakt in i själen
Konsert: Face Front, lördag kvällBand i urval: Lisa Miskovsky, Franky Lee, Skank The Bones, We Got CompanyPlats: Nolia city konferens, PiteåE KONSERT
Men håll i er för här kommer S-ordet. Det är Skandal att Piteå inte kan skrapa ihop till en stråkkvartett som vill spela med den före detta Pitebon. Den pågående turnen bygger ju på en avskalad sättning och stråkarrangemang spelade av lokala musiker.
Nu löser det sig ändå tack vare de rutinerade vapendragarna Fredrik Rönnqvist och Robert Qwarforth. De har hittat en rollfördelning som funkar utmärkt. Rönnqvist gör grovjobbet på gitarr och Qwarforth briljerar som väntat på keyboard.
Under "Mary" rinner tårarna på mina kinder. Kanske är det pressen efter egna gig tidigare på kvällen som släpper fast jag vill hellre tro att det beror på Tori Amos-vibbar som strömmar från scen och rakt in i själen. Play on, Lisa och gör det gärna akustiskt!
Jag njuter av att befinna mig i en smältdegel av skilda konstformer. Minglar med några band i baren och tittar på fotoutställningen medan jag hör Musikhögskolestudenterna sända tv och radio, mitt i det som borde ha varit ett folkvimmel.
I Christinasalen bekantar jag mig med Skank The Bones som spelar laidback feelgood-raggae och mina lurviga kan inte stå still när det vankas tight baktakt.
Avslutar gör jag med stockholmarna We Got Company som enligt uppgift influeras av urban dekadens. Jag tycker att det hörs. Men varför de inte får spela på den svettiga UpSweden-scenen förstår jag inte. I publiken dansar The Koo-Koo’s, stämningen är god och jag lämnar Face Front lycklig i år igen.
Men jag kommer väl inte undan utan att nämna Franky Lee, även om det bär mig emot. För med medlemmar från Randy, Millencollin och The Peepshows är det kriminellt att deras gig på fredagsnatten lät så erbarmligt illa.
Om Randy är den där luftiga mjölkchokladen som säljer dåligt i butiken så är Franky Lee en supermassiv mörk choklad. Den är populär men man mäktar bara med en liten bit i taget. Skillnaden är att Franky Lee inte är beroendeframkallande och efter tio minuter flyr publiken lokalen. I don’t blame them. Med så härligt hög kvalitet på årets osignade band fanns det bättre saker att spendera sina öron på.
Så jobbar vi med nyheter