Jag har alltid varit tokig i både djur och natur. När jag var liten var jag ofta ute på upptäcktsfärder. Kunde sitta i timmar och bara vara i skogen eller på fjället. Lyssna på fåglar och spana efter djur som strosade förbi.
Det jag nu ska berätta om handlar om ett möte med en älg eller rättare sagt två älgar som för alltid kommer att vara ett speciellt minne.
Det var en jättekall vinter med massor av snö. Jag tror att jag var 11 år. Min pappa och jag var ute och körde skoter när vi fick syn på en älgmamma som stod och vakade över sin kalv. Kalven var allt annat än pigg.
Den var liten, mager och jättesvag. Vi bestämde oss för att försöka hjälpa de här älgarna så vi ordnade så att det fick mat. Vi la bland annat dit trädgrenar som de kunde beta smarriga knoppar ifrån.
Dag efter dag återvände vi till platsen för att se hur det gick för den lilla familjen. Vi höll oss på lämpligt avstånd för att inte reta älgmamman, som i normala fall alltid försvarar sina barn och inte gillar att människor kommer för nära dem.
En av dagarna hade jag med mig en vattendunk och en liten kosa. Den lilla kalven hade nästan snöat över där den låg. Han lyfte på sitt huvud och tittade mot oss. Jag tyckte så synd om honom och jag ville göra allt jag kunde för att han skulle överleva.
Jag tittade mot älgmamman som stod och betade bara en liten bit bort. Hon gav mig en förstående blick och det var som om hon sa "Det är okej, jag litar på dig". Jag närmade mig kalven sakta, sakta och hela tiden hade jag ögonkontakt med älgkon för att se så att hon inte tänkte anfalla mig. Min pappa satt en bit bort och tittade på.
Det är den enda gången i hela mitt liv som jag har känt en sådan samhörighet med ett djur i det vilda. Det var som om älgkon kunde läsa mina tankar.
När jag kom fram till kalven satte jag mig ner och la hans huvud i mitt knä. Jag strök honom försiktig på halsen och hällde i honom vatten från kosan. Satt sedan med kalven en bra stund samtidigt som jag tittade mot mamman som lugnt stod och tittade på.
Efter den stunden tändes hoppet om att den lilla kalven kanske ändå, trots allt, skulle kunna överleva den svåra vintern.
Men nästa dag, när vi återvände, var älgmamman borta och kvar låg hennes kalv. Nu helt översnöad och livlös.
Det var så sorgligt. Men samtidigt är det så det fungerar i naturen. Alla djur klarar sig inte. Den här kalven var sjuk och den hade aldrig klarat sig hela vintern. Mamman fanns vid hans sida hela tiden fram till slutet.
Jag kände mig speciell och utvald. Jag hade i alla fall fått chansen att försöka rädda den lille.
Ps) Prova inte att göra något liknande själva. Försök inte att närma er vilda älgar om ni möter dem i skogen. De är stora djur som kan bli väldigt arga om man kommer för nära och då kan det bli farligt.