Minnesvärda möten
e Livet består som bekant av möten, människor emellan. En del av rätt så flyktig art, medan andra lämnar livslånga spår efter sig. Med sin egen och speciella unika historia, är alla individer, kända som okända, i mitt tycke både spännande och intressanta. Efter alla år ute på de norrländska vägarna i dansbandssvängen, kan jag ibland inte låta bli att förundras över alla de fantastiska möten och upplevelser som kommit mig till del. Så när jag nu blickar tillbaks, finns det gott om material ur mitt eget minnesarkiv.
Foto: Bebeto Matthews
Hösten 1978 spelade jag tillsammans med Rolf Åhmans orkester upp till dans ute på Pite havsbad. Under kvällen skulle skådespelaren och sångaren Sune Mangs uppträda. I hans sällskap fanns även sångerskan Git Sköld, samt pianisten och kapellmästaren Kjell Öhman. Även om mötet tillhörde det mer flyktiga, så minns jag framför allt den gode Sunes glupande aptit, när han sent omsider intog sin efterlängtade middag, alldeles i vår absoluta närhet. Med en vit servett på sin väldiga mage rensades snabbt alla fat på sina läckerheter.
Och i den stunden kunde jag inte annat än tänka på hans rolltolkning av polismannen Karlsson i tv-succén "Söderkåkar", där han som en av sina motspelare hade Monica Zetterlund som pigan Malin. Efter allt detta digra ätande kunde jag inte förstå hur människan lite senare bjöd på ett cirka 45 minuters intensivt showprogram. Men som den professionelle aktör han var, uppträdde han med stor elegans och pondus. Sune Mangs dog i sviterna efter en hjärtinfarkt 1994.
Kikki Danielsson
Ett annat minnesvärt möte var i mitten av 1980-talet, när jag spelade med Kjell-Bertils från Piteå. Platsen var densamma, det vill säga Pite havsbad. Den aktuella kvällen skulle vi tillsammans med Kikki Danielsson och Roosarna spela upp till non-stop dans. I orkestern ingick för övrigt Kikkis dåvarande man Kjell Roos. Det var ett gäng skojfriska och trevliga musikanter, som vi faktiskt delade loge med.
Enda fadäsen var när en av kollegorna i Kjell-Bertils tappade sin välfyllda kaffemugg i den kartong där Kikki hade sina idolkort för fansen. Trots detta så skildes vi som vänner efter danskvällens slut, och med många minnen rikare. Ett minne som jag en dag får delge mina barnbarn, att deras gaggige farfar faktiskt delat omklädningsrum och visat sina kalsonger för Kikki Danielsson. Om dem nu mot förmodan låter sig imponeras av såna trivialiteter.
Vaktmästaren
I berättelsen om möten, så har jag självklart historien om den lomhörde vaktmästaren sin givna plats. Festivitetssalen på stadshotellet i Luleå var i mitt tycke en magnifik plats. Kristallkronorna blixtrade som värdefulla diamanter däruppe i taket. Under en följd av år spelade vi där, jag var då trummis i Kjell-Bertils orkester.
Vaktmästaren var en äldre man som för länge sen passerat bäst före datum. Han tog sitt kall på blodigt allvar och predikade ordning och reda. Så långt var allt normalt. Men så fort det ställdes en fråga, vad det än vara månde, skruvade han lite besvärat på sig, kliade sig i nacken och sa med ansträngd röst: "Det är förbjudet!"
Det kom så småningom att bli ett stående skämt i orkestern. "Till helgen spelar vi i Luleå. Det är ju där som allt är förbjudet." Vi väntade med andlös spänning till den dan vår kepsprydde vaktis helt sonika även skulle förbjuda den förannonserade dansen. Trots de många oförklarliga förbuden, besannades aldrig vår värsta mardröm.
Hulken
Ett annat sorts möte, fast av lite mer allvarlig art, inträffade i Rimjokk i närheten av Vuollerim sommaren 1980. När den ljumma lördagskvällen övergått till tidig söndagsmorgon, och när danspubliken åkt hem, gjorde vi i Rolf Åhmans orkester oss beredda för efterlängtad hemfärd. Allt var frid och fröjd, när det plötsligt utan förvarning hördes ett förfärligt brak och stön från den närliggande skogen. Ut ur buskaget, som en sårad grizzlybjörn störtar en man med vansinnig blick. Tänk er Hulken, den gröna jätten från tv-serien, så förstår ni.
Istället för grön, lyste den här mannen röd. Den riktigt röda färgen var blod, som forsade ut ur hans trasiga näsa och hans kluvna överläpp, ner på hans breda håriga bringa. När han så småningom grymtade frågade om vi kunde ge honom lift för att hämta sitt gevär, tittade vi i orkestern lite stressat på varandra.
"Vad ska du göra med ditt gevär då"? Lyckades någon av mina mer modiga kollegor klämma fram.
"Dräpa! Jag ska skjuta en person där ute på campingen".
I den stunden önskade jag mig hem till min varma säng i mitt lilla trygga Hortlax. Eller tänk om vi haft ett snöre vi kunnat dra i, så hela Rolf Åhmans orkester med fordon och instrument helt snabbt och spårlöst försvunnit genom en lucka i marken. På något sätt lyckades vi med förenade krafter avstyra ett läskigt sommarmord i det natursköna Rimjokk. Men jag kan ibland inte låta bli att tänka på vad som kunnat hända om den där helgalna snubben haft sitt skarpladdade vapen i sina blodiga händer, när han var som mest uppskruvad och i affekt.
Så jobbar vi med nyheter