Minnesvärd jazzfest i Kulturens hus
Konsert: Randy Brecker och Norrbotten big band, Wildbirds & Peacedrums, samt Nils Landgren med vännerPlats: Swedish jazz celebration, LuleåLängd: En timme och 17 minuter, 37 minuter, respektive En timme och 28 minuterPublik: Det är mer eller mindre fullsatt.EKONSERT
Och så den ständigt pågående diskussionen om festivalens höjdpunkt. Randy Brecker är ett populärt val, men någon hävdar exempelvis Pitesonen Robert Nordmarks fullsatta framträdande i Lilla salen som den stora behållningen.
Det är naturligtvis en omöjlighet att hinna med allt. Det blir till att bocka av ett par måsten och en riktig "dark horse" i sammanhanget. Det ska visa sig bli tre riktigt bra "gigs" som alla tre belönas med stående ovationer från en mycket entusiastisk publik.
Det är ingen tvekan om vem som är festivalens stora stjärna. Randy Breckers konsert tillsammans med Norrbotten big band fyller - förstås - stora salen, en lokal som för övrigt gör världsstjärnan "speech-less".
Visst är Brecker en stor trumpetkonstnär med upprepade triumferanden där i det högre registret, en mysfarbror som flämtande räcker ut tungan mellan sina insatser medan saliven droppar från hans vapen. Men det är helheten som imponerar, inte minst rytmsektionen och det riktigt taggade storbandet. De öppnar stenhårt med fläskigt funkiga "Jacknife" som nära nog blåser taket av Kulturens hus.
Sedan dröjer det fram till avslutande "Skunk funk" innan det verkligen exploderar igen, men visst finns det pärlor längs vägen. Den softa "Secret heart" äger en slags "urban coolness" som är svår att värja sig mot. Boppiga "Free fall" sätter basisten Timo Hirvonen på prov och Dan Johanssons välbalanserade flügelhornsolo får en av kvällens största ovationer. Det är en kul konsert och tiden bara rusar förbi.
Att Hagans sedan springer vidare för att leda ungdomsstorbandet Ayjo med samma entusiasm får väl symbolisera själva tanken med en festival av den här typen - att vara en generationsöverspännande musikfest.
Kollegan på stora länstidningen tipsar om Wildbirds & Peacedrums i konsthallen. Jag bugar och bockar. Göteborgs-duon låter som upphottat hare krishna-tåg, som en vårskrikande Ronja på syra, som ... Jag vet inte vad, men häftigt är det. Stommen är Andreas Werliins trumspel och Mariam Wallentins sång. Tillkommer gör cittra och leksakspiano. Låter det skruvat? Det är det också. Dock inte sökt. Bara väldigt musikaliskt och nästan skamligt underhållande. Högt och gott skrattar jag åt de musikaliska galenskaperna.
Andra låten "So soft pink" svänger stenhårt och "Today, tomorrow" är blåaste blues, om än i flippad tappning. Wallentins starka röst genomgår imponerande metamorfoser och det rytmiska samarbetet andas värme och humor.
De har allt att vinna på att spela på festivaler och förhoppningsvis blir de mer än ett fenomen att ta upp i Kulturnyheterna.
När Nils Landgren avslutar i stora salen är klockan mycket och det är inte långt ifrån att man nickar till av välbehag när det dynamiska bandet smyger igång "Kristallen den fina" i yppersta instrumentalversion. Gött! Efter ett par väl valda låtar ur ordinarie Landgren-katalog ("Red horn", "Walk tall") är det dags för gästartisten Jessica Norberg. Duetten "The winner takes it all" är av det verkligt värdiga slaget och moderna kvinnokampssången "Bittra bönor eller honky hönor" är käck på något märkligt sätt. En välljudande, men onödigt lång konsert. Kan man inte lagstadga längden på festivalspelningar? Ska vi säga en timme?
Det sammantagna intrycket är gott. Responsen tycks genomgående bra, stämningen supertrevlig och för egen del hinner jag inte många meter mellan varje möte med bekantingar. "Här finns alla jag spelat med och alla jag vill spela med", kommenterar en musikertalang från Piteå. Det kan väl inte sägas mycket bättre. En samlingspunkt för länets jazzvänner och några fler.
Det svänger om Luleå. Dags för en egen jazzfestival.
Så jobbar vi med nyheter