Min värld för dig
Du-dunk. Du-dunk. Tåg mot räls. Nattkupé med månskärva utanför. Jag vrider och vänder mig på britsen som blir allt hårdare. Konstigt. Jag är en riktig tågälskare och har åkt massvis med tåg som student på folkhögskola mitt i flyglöst land.
Då, i tågkupén med sovande människor runtomkring, var det min hundvalp jag längtade efter. Jag skulle ha betalat åtskilliga pengar för att ha fått vara hos henne då, ögonblickligenbums.
I helgen är jag i Stockholm med kära vänner. Vi firar 30, antingen att vi fyllt eller ska fylla. Som jag har längtat. Efter bröllopet i augusti upptog resan en stor del av mina tankar, det var en bra tröst för att livet efter inte skulle kännas tomt och planlöst.
Visst har jag varit borta från min tvååring, jag tycker att jag gör en hel massa. Men den hela massan utspelas för det mesta på hemmaplan, i centrum, fem minuter bort med cykel. Jag vet inte än, men jag kan gissa att den totala längtanskollapsen kommer att drabba mig en sådan morgon när man borde passa på att sova ut, sova skönt, men när man ändå vaknar i gryningen. När sängen är för ogästvänlig, när kudden inte är ens egen och allt man vill är att känna en rundmagad barnkropp i sovvarm pyjamas nära sin. Som ett fysiskt behov.
På underbara "The cherry blossom and the skyline rising from the street" sjunger Rebecka Törnqvist med magisk melankolisk röst "I’m giving up my world here for you". Visst gör jag det, i alla fall just nu, i ett längtansfyllt ögonblick. Min värld för dig.
Även om man är sig själv närmast - och kanske tar jag ut saker i förskott - borde jag förnuftsmässigt känna mig framför allt tacksam i det ögonblicket.
Jag har ett barn, jag får ha mitt barn nära. Många får nöja sig med närheten till sina barn varannan vecka. Halva uppväxten. När min man studerade i Umeå och jag rodde i land projekt familj själv imponerades jag av ensamstående föräldrar som fixar allt på en vuxen. Nu tänker jag mer på hur de hanterar längtan de veckor man inte kan vara nära.
Dagtid har Siri svårt att koncentrera sig på längre bokläsning, men om kvällarna lyssnar hon gärna på flera historier på raken. Vi har läst en hel del böcker, men återvänder alltid till Pija Lindenbaums berättelser om Lill-Zlatan och Gittan. En ren fröjd för berättarrösten.
Siri fick "Gittan och gråvargarna" i tvåårspresent. När vi börjar godnattstunden läser jag alltid vem som skrivit och illustrerat boken. Jag säger "Av Pija ..." och Siri fyller i "Bi-baum" och så sätter vi igång. Hon fyller i ord när jag tystnar. "Kex", "tassen", "mask", "tillbaka", "vargar" och "halli-hallå". Och så stönar hon med när gråvargarna öööööh:ar och hon ger sin dramatiska ådra till känna när hon om och om igen vill att vi ska sjunga med Gittan när hon söver vargarna med "Vid en väg, på en sten, satt en liten fli-hi-cka, bara fötter, bara ben, mager som en sti-cka". Stora tårar trillar nedför rufsiga kinder och precis som när jag var liten är Siri totalt och fullkomligt uppslukad av sorglighetens kraft.
Så jobbar vi med nyheter