Min öga inte trött
Då bodde vi tre trappor upp i en tvårummare och i vårt sovrum hade vi gjort i ordning en hundbädd i form av avklippt madrass med hemsytt ärtgrönt överdrag. Där trivdes hon inte alls, åtminstone inte ensam. På nätterna turades vi om att sova ihopknycklade med henne på den där halva madrassen. Kallt, hårt och trångt var det. När hunden äntligen somnat vågade man inte röra på sig.
En natt när jag låg där på golvet, i fleecekläder för att snabbt kunna springa ut med henne om hon signalerade ’kissnödig’ (nu som då var det en fruktansvärt kall vinter - när vi hämtade henne i Västerbottens inland var det trettio minusgrader och bilen frös ihop efter en skogsväg).
Den där kvällen satte jag mig i alla fall upp och tänkte att nu får det vara slut med det här. Påhejade av kennelägaren började istället vår frusna hundtjej sova med oss i sängen. De första åren gärna med huvudet på egen huvudkudde nära våra ansikten.
Hon har varit en stor tröst och trygghet samt en fantastisk värmekälla många gånger. Fortfarande skulle jag säga att fördelarna överväger, även om man får byta sängkläder ofta.
En gång när vi låg och vilade middag hade hunden lagt sig med ryggen mot min runda mage. Siri började leva rövare därinne och Hemi tittade förnärmat upp på mig för varje gång hon fick en kickspark i ryggen. När jag var höggravid hade hunden flyttat ner, från huvudkudden till fotänden alldeles självmant.
När Siri var nyfödd sov hon mellan oss, på ett litet lapptäcke så att hon inte skulle få hundhår på bebiskroppen (funderingarna innan handlade om just oron att hon skulle bli inpregnerad i hund och därmed allergisk). En dag när jag kom upp i sovrummet hade Hemi kurat ihop sig i dubbelsängen. Just på det lilla lilla lapptäcket.
Sedan den gången orkade jag inte bry mig längre. Flickorna har nästan alltid sovit middag tillsammans och jag har aldrig varit rädd för att Hemi skulle trampa eller lägga sig på Siri.
När jag slutade amma tog spjälsängseran vid. Siri somnade och sov själv hela nätterna på andra sidan rummet. Om vi någon gång lyfte över henne för att hon sov oroligt slutade det alltid med att vi bar tillbaka henne. Hon kunde helt enkelt inte komma till ro med oss. Så en dag satte hon själv stopp för spjälsängssovningen.
"Sova mamma pappa!", säger hon bestämt. Och trots att vi någon gång då och då får en häl i ansiktet nattetid sover hon nu mellan oss.
Är man borta från varandra hela dagarna känns det värdefullt att få stryka sovröd kind och lukta i mjuka nackgropen. Även den här gången, ett beslut en sen kväll. Jag tror inte jag kommer att ångra mig nu heller.
I söndags eftermiddagssomnade Siri i soffan lite väl sent för nattsömnens bästa. Hon la sig senare än vanligt och när vi läst och jag satt mig vid datorn i rummet intill hörde jag henne böka. Efter en stund står hon för första gången i dörröppningen. Pyjamasbenen uppe vid knäna, tutten i munnen och älskade kaninfilten i handen.
"Mamma, vet-tu-du?!"
Jag hör mina ord i hennes mun, "Siri [paus för att hon ska titta upp], vet du ..."
Hon pekar på sitt öga.
"Min öga inte trött!"
Så jobbar vi med nyheter