Tetianas man Vladislav och hennes storebror Vladimir beslutade att de var tvungna att fly för Nikitas och Demyans säkerhet.
När kriget bröt ut flyttade Tetiana och hennes familj in i det mest säkra garaget i bostadsområdet. Där försökte 13 vuxna personer och barn att få livet att fungera. De lagade de mat och tvättade, medan elen kom och gick och flyglarm som ljöd över huvudstaden.
– Det fanns ingenstans för oss att ta vägen. Vi har inga mor- och farföräldrar, bara en gård med två hus i ett villaområde. Min bror och min mor bodde med oss på gården. Vi tog med oss sängar, mat, vatten, varma kläder spel, leksaker, telefoner och Ipads. Totalt var vi 13 personer i garaget som gjorde allt för att överleva.
När det inte längre var möjligt att vara kvar tog hennes man och storebror beslutet att Tetiana och hennes mamma var tvungna att ta barnen med sig och fly för deras säkerhet. 33-åriga Tetiana bar då Demyan i sin mage.
– Jag ville stanna och laga mat men de tog kommandot. Vi grät och var rädda. Mamma var chockad, hon hade aldrig varit utanför Ukraina. Hon var väldigt nervös och jag kände en stor oro för henne och vår äldsta son Nikita, säger hon.
Tetiana Voloshyna med sonen Demyan som är fyra månader gammal. Han föddes på sjukhuset i Sunderbyn och hade bråttom till världen.
Allt var kaos. Tetianas väninna och hennes två barn kom med dem till Sverige. Först till Migrationsverket i Boden. I tre månader fick de bo på en militärförläggning och i början av maj 2022 fick de en lägenhet i Långträsk.
– Det fanns inga mataffärer, eller sjukhus, bara ett fåtal människor och mygg överallt. Våra snälla grannar från Syrien och Palestina, som hade bil, skjutsade mig till stan för att storhandla och jag betalde bensinen med de pengar vi hade. Det var mycket svårt för oss.
Min vän orkade inte bo i skogen så de valde att åka hem men jag ville föda barn i Sverige.
Tetiana Voloshyna och hennes mamma Halyna bor i Bergsviken tillsammans med sonen Nikita, åtta år, och hans lillebror Demyan, fyra månader. Familjen visste inte var de skulle ta vägen när den ryska invasionen av Ukraina skedde.
I augusti flyttades de till Piteå och den 23 oktober kom så Demyan i rask takt till världen. En väninna som pratar ryska skjutsade henne till sjukhuset i Sunderbyn.
– Vi kom in på förlossningen fyra på eftermiddagen – tre timmar senare föddes vår son. Han hade bråttom. Jag mådde bra efteråt och dagen efter kunde vi åka hem. Nikita var hemma med mormor. Han var nervös och orolig att jag inte skulle komma tillbaka till honom.
Tetiana Voloshyna med sonen Demyan som somnat i hennes famn.
'När hon jämför förlossningsvården mellan länderna är det stor skillnad.
– Jag fick lustgas, det finns inte i Ukraina. Där får man åka in två veckor före, vänta, vara modig och hoppas att det går bra. Man måste stanna i tre dagar om allt är normalt och fem dagar om de gör kejsarsnitt. I Sverige väntar de tills kvinnan är fullt öppen och sedan kommer barnet.
Nikita är mån om att hålla ukrainskan vid liv. Han är flitig på att studera sitt hemspråk.
Nikita som snart ska fylla nio trivs bra i skolan i sin svenska klass. Men han vill till Boden där han kan leka med ukrainska vänner.
– Han förstår många ord på svenska men han vågar inte riktigt prata. Jag försöker uppmuntra honom och jag hoppas att det kommer, säger Tetiana.
Nikita vill ofta busa med sin mormor. I Piteå har han inte hunnit skaffa sig så många kompisar. Han tycker om att åka till Boden där det finns andra ukrainska barn att leka med.
Även om delar av Tetianas familj är trygga i Piteå så känner hon att livet är i ständig berg och dalbana.
– Vissa dagar har jag fullt upp med barnen och Nikita har så många frågor. Men när vi får dåliga nyheter så oroar jag mig konstant. Vi vill tillbaka men det går inte. Min man jobbar för ett tyskt företag som säljare av kranar och duschar. Han har försökt att resa hit och för att träffa oss men ukrainska myndigheter stoppade det – han har aldrig fått hålla i sin nyfödda son i sina armar.
– Min kusin har rapporterats försvunnen i kriget och vi får inga nyheter om honom. Under fredagen åker vi till Migrationsverket och förnyar våra papper. Jag önskar så att kriget tar slut, säger Tetiana Voloshyna.
Tetianas son Demyan var snabb att komma till världen. "Här fick jag lustgas. Det är stor skillnad om man jämför med mitt hemland", säger hon.
Demyan är omedveten om de världshändelser som gjort att han och hans familje inte kan bo i hemlandet.
Demyan håller på att få tänder. Han är orolig och det kliar i munnen. Därför är han snabb på att ta ett greppa Tetianas kind.
Nikita längtar efter att få träffa sin pappa och sina katter. Den ena fick han i födelsedagspresent av sin familj och den andra är en utekatt som hans morbror hittat och gett till familjen.
Halyna håller i sitt yngsta barnbarn. Hon vill hem till Ukraina men den ryska invasionen stoppar dem.
Demyan, fyra månader gammal, sover varje natt på täcket som hans pappa skickat. Texten är "Lilla ukrainare".
När Demyan föddes skickade hans pappa en bok och ett täcke i present. på täcket står "Lilla ukrainare" och boken handlar om en snigel.