.
Kristina Paltén är ultralöparen och äventyraren som också är utsedd till årets utflyttade Pitebo och är invald som hedersmedlem i Paltakademin.
Här i PT har vi flera gånger skrivit om hennes senaste äventyr – att springa genom Iran. Innan hon tog flyget till Teheran berättade hon om projektet och när hon kommit halvvägs visade hon en del bilder.
Nu har Kristina gått i mål och landat på svensk mark. I torsdags föreläste hon här i Piteå. Äventyret kallar hon ”Tusen och en miles”.
.
Dåden i Paris
Kristina är alltså den första kvinnan som sprungit ensam genom Iran.
– Jag ville se och ifrågasätta mina fördomar för att på mitt sätt bidra till att göra världen mer öppen. Det känns extra viktigt och aktuellt med tanke på dåden i Paris. När sådant händer finns det en risk att människor blir mer misstänksamma och rädda för det okända. Jag har tänkt på vilken värld jag själv vill leva i och bestämde mig för att använda löpningen för att bidra till att skapa det samhället, istället för att bara titta på.
.
Orkade inte
Hur fungerar det mentalt att springa så långt och länge?
– Ultralöpning är nästan främst en tanketräning. Genom den är jag van att hålla fokus och är tränad i att byta ut en negativ tanke mot en positiv. När jag var i Iran kom jag till en punkt då jag inte längre orkade hålla oron borta, jag var sliten både mentalt och fysiskt. Då tillät jag mig att gråta och grotta ner mig i negativa tankar. Men efter ett tag kommer förnuftet. ”Är det här rimligt?” Nej, det är det ju inte. Att tillåta det är en medveten mental process. Man kan säga att jag uppfostrar mina tankar.
.
Hur tar du hand om kroppen när du springer så långt?
– När man springer så mycket är det som om kroppen går in i ett annat tillstånd. Jag stretchade faktiskt inte en enda gång men blev inte stel eller fick träningsvärk. Någon gång hade jag ont i låren då jag sprungit tre mil på raken nedför, då kändes låren mosade. Jag har fångstrem till barnvagnen så att jag kan putta den framför mig, annars tar det hårt på axlarna.
.
Övervakad
Finns det något du har stött på som du inte räknat med?
– Att det var oväntat svårt att få sponsorer, många var rädda för att det här projektet skulle innebära negativ publicitet. Och att jag inte tänkte på min familj och mina vänner när jag valde att utmana mina egna fördomar och rädslor. En kompis hotade med att göra slut med mig om jag åkte, hon alla blev tryggare när jag började springa och de såg hur fint jag blev bemött. I det blev det tydligt att så mycket av det vi är rädda för bygger på fantasifoster.
.
Känner du att du har varit övervakad?
– Jag vet att den iranska ambassaden i Sverige följde min blogg, liksom någon ur regeringen i Iran. Jag uppfattade att de följde mitt äventyr för att de tyckte att det var enormt kul, men samtidigt tänkte jag noga vad jag skrev och hur jag skrev det, så visst påverkade det mig.
.
Hur kändes det att gå i mål?
– Absurt. Jag hade varit på väg så länge och tänkte: ”Är det verkligen slut nu?”. Det handlar ju bara om att sätta en fot framför den andra hela tiden – och så skulle jag liksom bara sluta, det fanns ju inget direkt målsnöre. I slutet sprang jag genom en mörk tunnel och när jag kom ut ur den såg jag ett frosttäckt landskap och moln i dalen nedanför. Det var tre grader ute och otroligt vackert.
.
Vad har du för tips till andra som vill
ta sig an en utmaning av något slag?
– Håll blicken på målet, hinder är just hinder som man ska ta sig förbi. Har du inte råd, hur ska du göra för att få pengar? Har du inte tid, hur ska du prioritera om för att ta den tiden. Jag brukar jämföra det med forspaddling. Om jag ska ta mig förbi en sten och bara tittar på stenen så kör jag på den. Istället måste jag titta på målet längre bort för att komma vidare.
.
Har du sprungit sedan du kom hem?
– Jag försökte springa när jag kom hem, men hade ingen lust och då lyssnar jag på det.
.
Hur tänker du kring framtiden?
– Det är klart att det finns drömmar, men efter en utmaning är det viktigt att få vila, för det är klart det har varit tufft. I vilan kommer kreativiteten och idéerna som tar mig vidare och om man gör något som utmanar en är min erfarenhet att det kommer bonusgrejor i kölvattnet som man inte räknat med. Jag vill använda mina erfarenheter och har börjat skriva en bok om äventyret. Sedan ska jag hålla så många föredrag jag kan och så är tanken att det ska bli en film om mitt äventyr.