* * * Magen i vädret och känslorna utanpå den spända huden. En snårskog av barnvagnar, principer och mammaledighet. Funderingar om kärlek, att räcka till. Tusen och en tankar om både barnet och föräldraskapet som ska födas. Dagens Helgsidor handlar om en föräldraresa och erfarenheter.
* * * Via sociala medier har jag följt en persons kärleksvarma och respektfulla ord om sitt barn, i bild och statusuppdateringar. Det är en kärlek med stark bärkraft. Det barnet är vuxet nu, men jag återvänder gång på gång till samma fråga: Vad skulle den mamman vilja säga till sig själv, som gravid och nybliven mamma? Vilket budskap skulle hon vilja förmedla till sitt 25-åriga gravida jag?
* * * I texten nedan svarar just den mamman på min fråga.
// Mari Gustafsson
”Min kärlek till dig går bortom stjärnorna, Mamma” stod det med snirkliga bokstäver på min 19-åriga dotters skuldra när hon kom in till mig på jobbet en höstdag 2012.
Hon kom direkt från tatueraren, hade funderat länge på orden, på typsnittet. På att det skulle vara poetiskt och påminna om mig.
Att det skulle vittna om en kärlek utan början eller slut.
Självklart brast jag, sådär inifrån. Att Märyam, min mitt i livet-tjej, som precis flyttat hemifrån och blivit sambo stannade till och ville föreviga kärleken till mig – sin mamma.
Kärleken till min dotter är svår att formulera i ord. Det är som om alla vokaler och konsonanter gör ”walk over” när jag försöker, som om ordkombinationerna blir skamsna inför en alltför svår uppgift och istället lämnar plats för allt det där som står över ord. Det som ligger bortom stjärnorna. Ändå finns den alltid där, självklar och närvarande. Kärleken till Märyam.
Jag kommer ihåg en populär amerikansk science fiction-komedi som gick på bio när jag var ung, ”Tillbaka till framtiden”. Hur en 17-årig kille tillsammans med en uppfinnare byggde en tidsmaskin som lyckades transportera sig genom tid och rum.
En hisnande tanke. Att få åka tillbaka i tiden och möta alla människor som gjort avtryck i ens liv, att åka tillbaka i tiden och möta sig själv.
Tänk om jag hade kunnat åka tillbaka drygt 21 år i tiden och möta den då 25-åriga höggravida Yvonne och prata med henne.
Prata med mig själv.
Vad skulle jag ha sagt, nu när jag sitter med facit över de 21 år som passerat?
Jag vet att jag inte skulle ha pratat om fina och dyra barnvagnsmodeller eller om fantasisemestrar som det saknades pengar till. Inte heller om klinisk städning, överdrivet barnpsykologiläsande eller om en massa göra rätt-listor.
Jag skulle istället ha pratat om det där som oroade, som skavde. Jag skulle ha bemött tankarna på om jag räckte till, var ”bra nog” och på om jag skulle kunna ge mitt barn allt det där som jag så mycket ville.
Om jag skulle orka göra de förändringar jag visste inom mig att jag skulle vara tvungen att göra nu.
Och jag skulle hålla om mig själv, länge. Uppmuntra mig själv att tänka högre och varmare om mig själv som kvinna och blivande mamma. Jag skulle låta mig spegla mig trygg i mig själv, 21 år senare.
Och jag skulle viska att en dag, ganska snart, så kommer du att möta din dotters bruna ögon för första gången och då kommer du för ett ögonblick att få se in i ren kärlek genom ditt barns blick och du kommer att tillåta att den förändrar dig.
Jag skulle ha visat att alla samtal som skulle följa mellan mig och min dotter från det att hon kunde sätta ord på sina tankar skulle skapa ett förtroenderum för oss. En kärleksfull plats där inget någonsin skulle vara fel eller förbjudet att tala om. Att rummet därför skulle komma att bli lika välbesökt i tonåren, eftersom det redan varit en självklarhet i barndomen.
Jag skulle ha visat hur viktigt det kom att bli att jag så medvetet aldrig talat illa till eller om Märyam och att frukten av det skulle komma att bli att hon aldrig talade illa till eller om mig – eller sig själv – oavsett ålder.
Men allt det här visste jag inte då.
I dag, 21 år senare, vet jag att jag hade precis allt det som krävdes för att vara en ”bra mamma” och erbjuda ett ”gott hem”.
Jag hade nämligen kärleken till mitt barn och jag hade viljan och beslutsamheten att mitt barn skulle ha ett fredat och kärleksfullt hem och liv med och hos mig. Det var allt – och det visade sig också vara just allt.