1853 berättar tidningen Norrbottens Posten att Wåhlin nära enhälligt kallats till ombud för staden vid riksmötet, som representant för borgarståndet. Men bara en kort tid därefter, samma år, avsade sig Wåhlin, riksdagsuppdraget på grund av sjukdom. År 1856 valdesWåhlin på nytt till riksdagsman, men för att bara ett år senare återigen avgå på grund av sjukdom. Han var Piteåborgarnas ombud vid den "långa riksdagen" som räckte från 23 oktober 1856 till den 10 mars 1858. Där en av de viktigaste frågorna gällde ett fullständigt järnvägssystem genom landet. Wåhlin talade för företagets genomförande och påpekade vikten av att få en järnvägssträckning upp genom Norrland.
Wåhlin var född i Umeå och kom som 19-åring till Piteå där han efter en tid började som sin egen inom garveriyrket. Sedan Wåhlin, som dessutom utsetts till rådman, återvänt från Stockholm var han med att lägga grunden till Piteå stads evangeliska lutherska missionsförening och blev utsedd till EFS provinsombud och förtroendeman för Pite älvdal.
Han var gift med Anna Chatarina Svedberg, dotter till rådmannen och källarmästaren Daniel Svedberg i Piteå. Med henne fick han sju barn, av vilka två dog i unga år.
I riksdagen efterträddes Wåhlin av Piteås borgmästare Wictor Joachim Baudin.
En Munksundsdisponent satt under några år i riksdagens andra kammare, som representant för städerna Piteå-Luleå-Haparanda, Skellefteå och Umeå. Det var Henrik Johan Sundström, som sedan avled i Piteå 1901.
Sundström satt i riksdagen åren 1882-1884 och var under en stor del av sitt liv bosatt och verksam i Luleå, men kom i början av 1890 till Pitebygden, som disponent för Munksunds träetablissement.
Han var född i Gäddvik och började som 16-åring arbeta som biträde hos handlanden C. Vikström i Luleå, där han praktiserade några år. Därifrån reste han 1858 till Stockholm för att utbilda sig vid Georgiis handelsinstitut för att sedan, efter återkomsten till Luleå, få anställning som förvaltare vid Oscarsvars ångsåg vilken ägdes av konsul Jonas Bodell. Där var Sundström verksam fram till 1865 då han tillsammans med konsul F. Ekbäck bildade firman Sundström och Ekbäck, vilken bedrev diversehandel i förening med trävaruaffärer. En verksamhet som pågick till 1891 då parterna gick var sin väg och Sundström anställdes som disponent i Munksund.
Han hade chefskapet för Munksund fram till juli 1901. År 1900 drabbades Sundström av slaganfall och fick ett nytt sådant i början av 1901. För att om möjligt återfå hälsa och krafter reste han till Hjo kuranstalt för att stärka sig. Men ett par dagar före hemresan fick Sundström på nytt ett slaganfall och var i ett mycket dåligt skick när han sedan återvände till Piteå och där ganska snart avled.
Han var gift med Mathilda Spolander ( 1835-1916). De fick nio barn. En av sönerna efterträdde fadern som disponent för Munksund, en var handlare i Piteå och en tredje skeppsklarerare i Piteå.
Om Gustaf Sundberg finns noterat att han föddes i Öjebyn 1845 och dog i Haparanda 1893. Han var son till kronolänsmannen Gustaf Erik Sundberg och hans maka Brita Margareta Holmgren.
Sundberg var utbildad såväl vid Piteå som Luleå läroverk och sedan vid Uppsala universitet. Han var verksam som häradshövding i Haparanda, i dåvarande Torneå domsaga, åren 1879-1893 och fanns i riksdagens andra kammare åren 1887-1890. I riksdagen satt Sundberg bland annat som ledamot av tillfälliga utskottet och avfattade under sin riksdagstid två motioner.
Han var gift med Blenda Pipon från Haparanda och hade fem barn.
Tidigare avsnitt om historiska riksdagsmän: 11/1, 16/1, 18/1, 21/1, 23/1, 29/1, 30/1, 1/2, 6/2, 9/2, 12/2, 19/2, 28/2, 6/3 och 11/3.