Mespop i lyxig förpackning
"Om du inte är alltför ängslig kan säkert en och annan kille gilla det också", säger en snett leende Strömstedt om innehållet på nya albumet i en pressrelease. Det är hans första soloskiva på sju år och jag har faktiskt längtat. 1997 gjorde han "Långt liv i lycka". I samarbete med rutinerade Lennart Östlund och onödigt skicklige multiinstrumentalisten Johan Lindström var detta ett av de mest välljudande blågula popalbum som någonsin gjorts. Uppföljaren "Du blir du, jag blir jag" var lite stel och långsam och därför en liten besvikelse. På nya "Två vägar" hämtar han upp rejält.
Att första låten heter "Bakom lås och bom bom bom" känns lite lustigt. En typisk Gessle-titel om ni frågar mig. Ironiskt nog är skivan inspelad med samma producent (Christoffer Lundquist) och delvis samma manskap som jobbat med Gessle på senare år. Jag behöver knappast säga att här finns gott om k-märkta gitarrer, trummor, orglar och förstärkare.
Bandsvänget badar i snygga körer och genomarbetade arrangemang och bland låtarna finns nya balladpärlor som "Två vägar härifrån", "Vårt bästa jag" och "Det är konstigt men jag tänker på Irland" samt en rad fina poplåtar. Barnkören i "En häst och en hund och en pool" är urcharmig och introt till "Hon bor i mitt hjärta" är skapad av musikanter som kan sin pophistoria.
Riktigt så stora popåtar som "Om" och "Sånt är livet" finns inte här, men kvaliten är jämn, variationen god och allt är gjort med den inspiration Glenmark Eriksson Strömstedt inte lyckades uppvisa på "Den andra skivan". Att texterna inte är stor poplyrik kan jag leva med. Jag ser till en slags helhet och Strömstedt låter inte som någon annan än just Strömstedt.
Det må handla om mespop, men det är bra och lyxigt förpackat. För tjejer OCH killar.
Så jobbar vi med nyheter