POP. Stephin Merrit - mannen som är The magnetic fields - har försett världen med gedigen popälskar-pop, serverad på smått fantastiska temaplattor som "69 lovesongs" (yepp, en trippel med 69 låtar och den håller), "Charm of the highway strip" och, senast, "I" där alla låtar hade ett jag i titeln. Det har spretat från dansvänlig puls till rena vaudeville-numren, men alltid med schyssta hookar, smart poplyrik och distinkta ljudbilder. Precis som flera av sina föregångare är "Distortion" vad den heter, en historia med mycket feedback där det rakt inte fjäskas för lyssnaren. Jesus & Mary chain har varit en inspirationskälla till soundet. Det ligger ett rejält "fraaas" över alltihop och utsökta melodiösa pärlor som "California girls" (nej, inte den) och "Till the bitter end" känns nästan bortprocessade. Kan du leva med underbar popmusik genom en bandslip är det här plattan för dig.
