Meriterad pianist i svängigt sällskap
Konsert: Geraint Watkins trioPlats: Krokodil, PiteåLängd: 38 + 61 minuterPublik: Halvfullt (ett 40 tal)
Den öl kvällens huvudperson serverar sig efter pausen plockar han ur burken i frusen form, en scenisk "gimmick" som får gestalta både vårt klimat och den brittiska humor han delar med sig av. Så fort han öppnar munnen, om så bara för en grymtning, skrattar vi.
Hans kvalitéer som sångare kommer inte fram på samma sätt som på skiva, men det må vara hänt. Pianospelet är i, tja, världsklass och uppbackad av pålitliga medmusikanter som Micke Finell och självaste Mr Självsväng, Ingemar Dunker, är han en verklig välgörare i den kulna tillvaron.
Watkins besökte för övrigt Piteå så sent som i julas, då som gäst på Refreshments julturné, men där hade han en onödigt undanskymd roll och hann inte göra något starkare intryck.
Rock’n’roll, rhythm’n’blues och glimtar av soul, gospel och Zydeco står på menyn. Mycket välsmakande. Snabbt glömmer man avsaknaden av basist och kastas in i en värld där superklassiker varvas med egna alster.
"Crazy arms" (som Linda Gail Lewis också rev av med hjälp av samma mannar) i fryntligt sväng, en snärtig "The mess around", Marvin Gayes "What’s going on" i upphottad version och en hejdundrande "Train, train" som verkligen är vad den heter. Dunkers signaturfills på virveltrumman med bara en hand får mig att dra på smilbanden. Sa jag att musik är rätt kul ibland?
Bäst gillar jag Watkins egen ballad "Soldier of love" med verkligt själfull sång samt ett galet svängigt zydeco-nummer där han riffar loss på dragspel och Finell visar att han är en duktig kompgitarrist vid behov.
Bandet avslutar med ytterligare klassiker, "Heroes and villains", "Bouna sera" och "No particular place to go", som det också sparkar fint om. Här hade många 30- och 40-talister kunnat få sitt lystmäte.
Okej, det finns ögonblick där rockpianots klassiska huvudmönster upprepas någon gång för mycket, men sett till repertoar och sättning är det förvånansvärt mycket variation i det här programmet.
Köper med mig albumet "Dial ’W’ for Waktins" där han lämnar trygga pianorockstandards för en mer varierad och dynamisk brygd. När jag hör den är jag inte alls förvånad över att han är medskyldig till Nick Lowes utmärkta "The convincer".
Så jobbar vi med nyheter