Mer pondus på nya Darkness-plattan
THE DARKNESSOne way ticket to hell ...and back(Atlantic/Warner)PPP
fånig affisch från tidningen Okej, med Dee Snider och Kiss i tomteluvor. Ta en titt på deras videos och du förstår vad jag menar.
Hårdrockvärldens meste falsettsångare och hans mannar är tillbaka med uppföljaren till framgångsrika debuten "Permission to land".
Bandet serverade då en tilltalande men lätt osannolik blandning av influenser som Aerosmith, Queen, glamrock och en gnutta amerikansk FM-rock. Som en gräddbakelse mitt i plytet. En stor portion humor därtill och succen var given.
Vid sidan av senaste System of a down-plattan torde de stå bakom ett av de populäraste hårda rockpaketen 2005. Jag konstaterar snabbt att det här är en platta jag kommer att lyssna betydligt mer på än debuten, av den enkla anledningen att Justin Hawkins sånginsatser är starkare och mindre "wimpy" än senast. Det är överlag mer pondus den här gången, även om låtarna inte nödvändigtvis är bättre.
Bandet har för övrigt bytt basist sedan sist. Francis Poullain har lämnat bandet och ersatts av Richie Edwards.
Soundet är rockigare och med producenten Roy Thomas Baker vid spakarna har man åstadkommit ett verk med fläskig botten och fler nyanser på paletten, även om grundiden verkar vara "extra ost på allt". Med tanke på att Baker bland annat har "Bohemian rhapsody" på sitt cv är det inte så konstigt att det emellanåt blir rena körorgierna, men snyggt gjort är det.
"Hazel eyes" känns väl lite väl hysterisk, men gungiga "Bald", det pulserande titelspåret och melodiösa, AOR-inspirerade "Dinner lady arms" gör gott för frusna rockers.
Att kalla detta sanna good time-band The Darkness är humor i sig och de lär förresten ha blivit betraktade som ett skämt när de drog igång för sex år sedan. Någonting säger mig att det är medlemmarna själva som får det stora skrattet - hela vägen till banken.
Så jobbar vi med nyheter