När man inser att meningen-med-livet frågan är meningslös.
På senare tid har den där kända funderingen gällande meningen med livet spöklikt cirkulerat inuti mitt huvud. Det känns sådär lagomt typiskt att jag skall börja tänka på någonting som jag vet att det inte finns något direkt svar på. I och för sig är det väl en fråga som alla får möta förr eller senare, en sådan fråga som en del nyfiket skakar hand med och en del först nockas och sedan kidnappas av. Jag är väl någonstans där mittemellan.
Jag tycker att det är intressant med öppna frågor, samtidigt som det är frustrerande, men jag antar att det är det som är tjusningen med det hela. Just denna mysteriefråga invaderar dock min livskvalitet på ett dåligt sätt. Genom att fundera på vad som är meningen med livet och inte komma fram till något svar, får jag automatiskt (och logiskt) känslan av att det inte finns någon mening med livet. Jag menar, inget svar = ingen mening. Om man sedan går runt om dagarna och tror att livet är meningslöst, blir såklart allt man gör även meningslöst.
Men för att vända på steken kan vi väl ifrågasätta hela tankesättet. Vad får jag ut av att få reda på meningen med livet? (1.) Jag slipper fortsätta undra. (2.) Jag får veta att jag har ett syfte, att jag är skapad för ett ändamål. (3.) Jag får reda på att jag lever för något/någon. Men sen då? När jag vet det, vad gör jag då? Kommer min vardag att bli fantastisk för att jag vet av vilken anledning jag finns till?
Personligen, om jag skulle få svar på den svarslösa frågan, tror jag att jag enbart skulle börja grubbla över det istället. Vare sig någon skulle tala om för mig att jag lever för Guds skull eller för min egen skull. På något sätt skulle det nog vara precis lika jobbigt att veta, om inte ännu jobbigare. Att leva för någon annans skull skulle väl införa en hel drös med skuldkänslor, samt motsägande känslor där man ifrågasätter varför man lever om man likväl skall leva för någon ANNANS skull. Och motsvarigheten till meningslöshet måste väl vara att leva för sig själv, eftersom ovissheten bidrar till att man, rent logiskt, lever för sin egen skull eller annan självvald person/sak.